Fältarbete på sommaren. Utgrävningen av det vikingatida röset i Kärrängen i Ingå är igång. Foto: Sirkka-Liisa Seppälä 2006, Museiverket.
Syftet med kvalitetsanvisningarna för arkeologiska fältarbeten i Finland är att förenhetliga praxis för arkeologiska fältundersökningar, så att det ska vara så enkelt som möjligt att jämföra fältarbeten och deras resultat samt bedöma kvaliteten. Museiverket bär ansvaret för kvalitetsanvisningarna, som har upprättats i samarbete med aktörer inom arkeologibranschen. Anvisningarna uppdateras utifrån den respons som användare och intressentgrupper lämnar. Kvalitetsanvisningarna finns publicerade på Museiverkets webbplats på både finska och svenska. Kvalitetsanvisningarna för arkeologiska fältarbeten är avsedda för alla aktörer inom branschen och i dem beskrivs även olika aktörers inbördes roller, uppgifter och ansvar. Utöver myndigheterna och de som utför fältarbetet omfattar de viktigaste aktörerna offentliga och privata aktörer som genomför markanvändnings- och byggprojekt samt beställer fältarbeten.
I fältarbete undersöks vårt gemensamma kulturarv
Våren 2013 var betydelsefull för den finländska arkeologin, eftersom man då tog i bruk kvalitetsanvisningarna för arkeologiska fältarbeten i Finland. Man hade berett anvisningarna i flera år och syftet med dem vara att skapa gemensamma branschpraxis som alla aktörer skulle förbinda sig att följa.
Arkeologiska fältarbeten utförs såväl på land som under vatten. Till de vanligaste fältarbetena hör inventeringar där man kartlägger arkeologiska objekt inom ett specifikt område. För den stora allmänheten är å andra sidan det mest bekanta utgrävningar, där arkeologiska lämningar undersöks med olika metoder som rubbar objektet. Grunden till tolkningarna av arkeologiska undersökningar och vårt förflutna utgörs av observationer, fynd och resultat som görs och uppnås med fältarbeten.
Arkeologiskt kulturarv är unikt och oersättligt källmaterial om vårt förflutna. Allt arkeologiskt fältarbete måste efterleva de forskningsetiska principerna för branschen, uppfylla de krav som ställs på arbetet samt producera väsentliga och tillförlitliga data om objektet som undersöks. Bedömning och uppföljning av arkeologiskt fältarbete har ansetts nödvändigt bland annat i Maltakonventionen eller Vallettakonventionen, vilka gäller europeiskt arkeologiskt kulturarv.
Kvalitetsarbete är allas sak
Beredningen av anvisningarna gällande fältarbete inleddes vid Museiverket redan 2008. I beredningsfasen ordnades flera seminarier och arbetsmöten, och man skapade dessutom en webbplats och ett diskussionsforum. I förslagsskedet var det även möjligt att kommentera kvalitetsanvisningarna. Den första versionen trädde i kraft våren 2013, varefter anvisningarna har uppdaterats 2014 och 2016.
I definitionen av anvisningarna har man strävat efter att identifiera väsentliga faktorer som styr den arkeologiska verksamheten och saker som behöver utvecklas. Målet är att alla parter ska beakta kvalitetsanvisningarna i sin verksamhet. Med hjälp av kvalitetsarbetet har man fastställt saker som krävs av Museiverket, som beviljar undersökningstillstånd och bedömer fältarbetet. Alla aktörer inom branschen ansvarar för att skapa och följa de gemensamma spelreglerna för arkeologiska fältarbeten.
Kvalitetsarbetet startade med en ändring
Enligt lagen om fornminnen (295/1963) åligger ansvaret för de kostnader för arkeologiska fältarbeten som allmänna och större privata markanvändningsprojekt orsakar den som genomför projektet. Fram till 2009 var det Museiverket som utförde utgrävningar och andra rubbande undersökningar relaterad till sådan verksamhet. Därefter började en förändringens tid, som på många sätt påverkade branschens etablerade verksamhetssätt och Museiverkets roll. Åren 2009–2011 kan anses ha varit en slags vändpunkt för den praxis som gäller för arkeologiskt fältarbete i Finland.
Ändringsfasen startades år 2009 av den biträdande justitiekanslerns beslut (20.7.2009, OKV/898/1/2007). Enligt beslutet kan fornminneslagen (15 §) inte tolkas så att till markanvändningsprojekt relaterade undersökningar av fasta fornlämningar i huvudsak eller enbart ska utföras i form av myndighetsverksamhet, såsom Museiverket ditintills hade tolkat det.
Beslutet var betydelsefullt, eftersom det öppnade upp en möjlighet för alla arkeologiska aktörer att erbjuda sina tjänster till dem som genomför markanvändningsprojekt. I Finland gick man också under 2010 över från statliga utgrävningar till att de som utför markanvändningsprojekt beställer fältarbetena av konsulter och således kan konkurrensutsätta arbetena på kommersiell basis.
Ändringsfasen avslutades med en omstrukturering av organisationen 2011, där Museiverkets arkeologiska verksamhet delades in i tre delar: myndighetsverksamhet, arkiv och arkeologiska samlingar samt arkeologiska fältarbeten (ARKE). ARKE utför fältarbetsuppdrag såväl i form av tjänsteuppgifter som uppdrag på beställning.
Arkeologiska fältarbeten relaterade till markanvändningsprojekt baseras numera på en process med tre parter: myndigheten, projektets genomförare/beställare samt arkeologen som utför fältarbetet. Museimyndigheten (expert som ansvarar för det arkeologiska kulturarvet vid Museiverket eller på ett landskapsmuseum) bedömer projektets påverkan på det arkeologiska kulturarvet. Baserat på bedömningen beslutar man huruvida genomförandet av projektet förutsätter arkeologiska undersökningar.
Om myndigheten har konstaterat undersökningarna vara nödvändiga, betalar genomföraren av projektet de kostnader som undersökningarna orsakar och väljer en utförare av fältarbetet. Den som väljs ut att utföra fältarbetet genomför arbetet i enlighet med de mål som museimyndigheten har ställt upp och upprättar en rapport om fältarbetet, som museimyndigheterna bedömer. Den färdiga rapporten sparas i Museiverkets arkiv. Mer information om arkeologiska objekt och arkeologiskt material finns tillgänglig (på finska) i Museiverkets Kulturmiljöns tjänsteportal www.kyppi.fi
Kommentar
Ny kommentar