1941Förra artikel 1948Nästa artikel

Finska arkeologers utgrävningar i Olonets sommaren 1943

Gravhögar, dvs. kurganer, före grävningen i Pirdoila i Vidlitsa. I förgrunden gravhög II; gravhög I strax bakom. Högarna som gjorts av sand var cirka en meter höga och var lätta att urskilja i landskapet. Gravarna hittades i botten och mitten av högen. Foto Ella Kivikoski 1943 Museiverket.
Vidlitsa 23.6.43: Vi skickar midsommarhälsningar härifrån bakom den gamla gränsen. Vi har letat efter gravhögar och utgrävt ett par stycken: skelettgravar från 1000-talet och där omkring. Om några dagar är vi färdiga och åker sedan via staden Olonets och Äänislinna hemåt. Vackert och hett har det varit hela tiden; […] Det här är ett fint land.

Så här skrev Ella Kivikoski på ett postkort adresserat till professor Aarne Äyräpää vid Nationalmuseet. Kortet hade skickats från Vidlitsa, en tätort invid Ladogas östra kust, det område som finländarna ockuperade i Olonets under fortsättningskriget. Det var ställningskrigets fridfullaste sommar. 

Östkarelen hölls för andra året i de finländska truppernas besittning och Petroskoj hade döpts om till Äänislinna (som en översättning till det tidigare svenska namnet Onegaborg). Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen som hade tillsatts av undervisningsministeriet förvaltade forskningsverksamheten i området i samarbete med Östkarelens militärförvaltning. Till området skickades expeditioner som representerade olika vetenskapsgrenar och de hade i syfte att hitta bevis på likheter mellan Östkarelen och Finland. Även arkeologin fick ett politiskt uppdrag. Uråldriga kontakter mellan Östkarelen och Finland skulle påvisas och likaså den naturliga gränsen för Storfinland med hjälp av släktfolkens gemensamma förflutna.

Utgrävningar i en gravhög (nr II) från vikingatiden i Pirdoila i Vidlitsa. De framlidna hade begravts inuti stockkistor. I förgrunden soldat Erkki Viljamaa, Aleksei Saharov, Heikki Tetsiev och Annikki Nisula. Foto: Ella Kivikoski 1943 Museiverket.

Östkarelen som på grund av sovjetpolitiken länge varit avstängt, var för arkeologerna ett slags ”förlovat land” som nu öppnades för finska forskare efter ett avbrott på flera årtionden. Bakom de arkeologiska expeditionerna låg Finska Fornminnesföreningen och Arkeologiska kommissionen, men finansieringen sköttes av Finska Kulturfonden.  

Expeditioner planerades redan för sommaren 1942, men man fick vänta ännu ett år. Amanuens vid Arkeologiska kommissionen docent Ella Kivikoski, reste till Östkarelen i juni 1943. Som assistent hade hon med sig Annikki Nisula, en ung magister i etnologi som även hade studerat arkeologi. Den följande expeditionen ägde rum i juli. Den expeditionen leddes av Aarne Äyräpää och hans assistent var arkeologen, undersergeant Ville Luho som hade befriats från militärtjänst för tiden av utgrävningarna. Även konstnären Oiva Helenius följde med för några dagar. Som arbetskraft hade båda expeditionerna med sig soldater, och Kivikoski fick även hjälp av två ortsbor.

Stridsyxa av järn från grav 4 i gravhögen (nr I) i Pirdoila i Vidlitsa. Foto Museiverket.

Kivikoski hade som mål att undersöka gravhögar från vikingatiden, s.k. kurganer. Från rysk litteratur visste man att en arkeologisk expedition under ledning av professor V. I. Ravdonikas kartlagt gravhögar vid flodområdet i Vidlitsa och Tuloksa år 1929. Då hade flera kurganer hittats och undersökts. Efter långt sökande hittade Kivikoski och Nikula två orörda gravhögar i byn Pirdoila i Vidlitsa. Den finska utgrävningen var en succé: i högarna hittades nio gravar och de avlidna vilade i stockkistor. Föremålen var praktfulla: brons- och silversmycken, vågar och vikter, läderpungar, vapen och verktyg. Gravarna härrörde från 1000-talet, dvs. sen vikingatid.  

Äyräpää hade i syfte att genom att mäta höjderna på tidigare strandlinjer undersöka bosättningar från sten- och tidig metallålder i Olonets samt vattendragens historia. Den ryske arkeologen A. Ja. Brjusovs nyligen utkomna bok om fynd från stenåldern i Karelen gav Äyräpää goda baskunskaper. Äyräpääs expedition genomförde undersökningar i Solomennoje i närheten av Petroskoj, bland annat i det berömda bosättningsområdet Tomitsa, längs med floderna Sjuja och Suna som rinner ut i Onegasjön samt i Medvezjegorsk. I samband med utgrävningarna hittades lerkärl och föremål gjorda av sten. Fynden vid sandgropskanterna ledde till nya fyndplatser.  

Lerkärl från grav 5 i gravhög (nr II) i Pirdoila i Vidlitsa. Foto Museiverket.

Hittade arkeologerna på det ockuperade området material som gav stöd åt besittningskraven? De facto visste de redan på förhand att de arkeologiska resultaten från undersökningarna icke skulle ha betydelse för uppdragsgivare på högre nivåer. Valet av objekten styrdes framför allt av vetenskapligt intresse. Kivikoski ville ta reda på vilket folk gravhögarna i Vidlitsa hade tillhört. Det var inte nödvändigt att uttryckligen påvisa att gravarna hörde till ett finskbesläktat folk eftersom inte ens de sovjetiska arkeologerna ansåg att gravhögarna i området Vidlitsa tillhörde slaverna, utan de ansåg att de var karelarnas viloplatser. Enligt Kivikoskis tolkning var det fråga om vepsiska gravar. Äyräpääs undersökningar ökade kunskapen om de förhistoriska bosättningarna och vattendragen i Onegaområdet, likaså om skillnaderna och likheterna mellan stenåldern i Finland och Östkarelen. Det var specifikt Olonets, inte Finland, som visade sig vara den neolitiska kulturkretsens vagga.

Ett eldstål, två hästskoformiga spännen av brons, en bronsring och bronsbeslag från grav 8 i gravhög (nr II) i Pirdoila i Vidlitsa. Foto Museiverket.

Avsikten var att fortsätta de arkeologiska undersökningarna i Östkarelen sommaren 1944. Planerna gick emellertid i stöpet eftersom de finska trupperna skyndsamt var tvungna att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena i juni.

Det har funnits många bosättningsområden i Solomennoje under sten- och tidig metallålder. Arkeolog Ville Luho, sol Otto Suihkonen och und serg Aapeli Liukkonen som hjälpte till med utgrävningarna en solig dag i juli. Foto A. Äyräpää 1943 Museiverket.

Arkivkälla

Äyräpää-perheen arkisto. Kirjeenvaihto 1939–1945. Kansallisarkisto, Helsinki.


Litteratur

Brjusov, A. Ja. 1940. Istorija drevnej Karelii. TGIM. Vyp. 9.  

Kivikoski, Ella 1944. Zur Herkunft der Karelier und ihrer Kultur. Acta Archaeologica, Vol. XV. København: 1–28.  

Laine, Antti 1993. Tiedemiesten Suur-Suomi – Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina. Historiallinen Arkisto 102: 91–202.

Muinaista ja vanhaa Itä-Karjalaa. Korrehtuurivedos. Suomen Muinaismuistoyhdistys. Helsinki 1944.  

Nordqvist, Kerkko & Seitsonen, Oula 2008. Finnish Archaeological Activities in the Present-day Karelian Republic until 1944. Fennoscandia archaeologica XXV: 27–60.  

Nordqvist, Kerkko & Uino, Pirjo & Carpelan, Christian 2010. Etnografin ja muinaistutkijan luvattu maa − suomalaisten arkeologien jäljillä Itä-Karjalassa. Hiidenkivi 4/2010: 9–11.  

Ravdonikas, V. I. 1934. Pamjatniki èpohi vozniknovenija feodalizma v Karelii i jugo-vostočnom Priladož’e. IGAIMK, Vyp. 94. Moskva – Leningrad.

Kommentar

  • Olavi Kauppinen

    Hieno ja mielenkiintoinen artikkeli!

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Leparie

    Fvnvfw comprar levitra en andorra https://newfasttadalafil.com/ - Cialis Grskaz Levitra Natur <a href=https://newfasttadalafil.com/>Cialis</a> https://newfasttadalafil.com/ - buying cheap cialis online Xvjjjd If your pain is particularly severe you may be prescribed a stronger painkiller such as codeine.

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.