1996Förra artikel 1997Nästa artikel

Glimtar ur ett fiskarsamhälles liv under stenåldern för 5000 år sedan

Bild 1. Trälager från stenåldern avtäckt under torv- och flodsandsavlagringar i Purkajasuos nordvästliga del. Foto: Hans-Peter Schulz 1996, Museiverket (D39149).
Fyndet av den välbevarade fiskeplatsen från stenåldern i Överijo i Uleåborg, i Norra Österbotten, överraskade arkeologerna och den breda allmänheten med sin omfattning och sällsynt fyndmaterial för ett tjugotal år sedan. Vissa föremål hade man kunnat ta vara på från det nuvarande uppodlade kärret redan på 1950-talet, men objektets avsevärda ålder och vetenskapliga betydelse förstods inte i vidare utsträckning förrän i och med de mångåriga våtmarksarkeologiska utgrävningarna som inleddes år 1996.

Vid Museiverkets och Uleåborgs universitets utgrävningar under åren 1996–1999 och 2004 grävde man fram och dokumenterade över 2 600 träfynd från stenåldern. De återfanns nere i det nuvarande uppodlade kärret på ett sammanlagt 13 hektar stort område. Alla träfynd låg på den forntida havsbottnen som vidsträckta skikt täckta av nästan ett par meter tjocka flod- och torvavlagringar (Bild 1). Att trämaterialen från stenåldern exceptionellt nog hade bevarats var en följd av flera tursamma tillfälligheter: områdets gynnsamma topografi, en snabb översvämning, den syrefattiga och fuktiga miljön samt framför allt den skarpsynta markägaren, Helmeri Jussila, som undersökte omgivningen runt sin gård och rapporterade ihärdigt om sina observationer till Museiverket.

Flodmynningsfiske på stenåldern

En genomgående analys av Purkajasuos över 5 000 år gamla trämaterial blev inte klar förrän år 2012 och baserat på den är majoriteten (71 %) av de tillvaratagna träfynden är bearbetade av människor (Bild 2). Den rikligaste föremålsgruppen är furuspjälor (50 %), som fastbundna i varandra med näverremmar har varit en del av fiskekonstruktioner som förankrats i den forntida havsbottnen med pålar. I området hittades även 26 delvis intakta spjälgaller, varav de största var nästan ett par meter stora skickligt hopflätade konstruktioner (Bild 3).

Dessutom kunde man ta tillvara hundratals pålar, nätflöten, ljuster, slädmedar och båtdelar vässade med stenverktyg samt flera ännu oidentifierade träföremålsformer från stenåldern. Intressanta glimtar från fiskarsamhållets liv erbjöd förutom förkolnad ved samt ett trähalster som troligen hade hamnat i det grunda strandvattnet från närliggande stenåldersbosättningar.

Bild 2. En påle som skårats med stenverktyg (P 1302) hittades i en träbunt i gränsytan mellan flodsanden och den forntida havsbottnen. Foto: Hans-Peter Schulz 1996, Museiverket (D35300).

Största delen av Purkajasuos trämaterial hänvisar till dammfiske med i etnografiska källor beskrivna fasta fiskeredskap av trä som sattes upp i en grund havsvik vid Ijo älvs mynning cirka år 3 000 f.v.t.b. Enligt dendrokronologiska dateringar av trädens årsringar tillverkades fiskeredskapen endast under 19 års tid innan området täcktes av flodsand. Flodmynningens stenåldersfiskaridyll fick nämligen ett ödesdigert slut när en kraftig storm ruskade om Bottniska vikens stränder, fällde Purkajasuos fiskekonstruktioner och snabbt täckte området med tjocka lager av flodsand.

Bild 3. Spjälgaller från stenåldern (P 1042) lyfts upp med hjälp av en metallram och flyttas in i transportlådan. På bilden H.-P. Schulz från Museiverket och Timo Ylimaunu från Uleåborg universitet. Foto: Satu Koivisto 1996, Museiverket (D35285).

Unikt forskningsmaterial – ett försvinnande kulturarv

Purkajasuo har erbjudit oss arkeologer ett unikt forskningsmaterial för att utreda fiskemetoder på stenåldern, flodmynningens näringsformer och utnyttjandet av miljön. Eftersom trä och andra organiska material förutom i undantagsfall inte bevaras på vanliga arkeologiska objekt med ”torr mark” i Finland, har man med hjälp av Purkajasuos välbevarade material kunnat dra mycket detaljerade slutsatser om stenåldersfiskesamhällets liv, teknologiska nivå och materiella kultur.

Dock har endast en bråkdel av objektet har undersökts med utgrävningar. Området som innehåller träfynd kan vara märkbart mer omfattande än man antar för tillfället. Dessutom håller objektet på att förstöras i en accelererande takt. Trots att det uppodlade kärret inte längre brukas, leder dess åkerdiken fortfarande vatten och sänker progressivt grundvattnets yta. Uttorkningen av ytlagren ökar i sin tur syrehalten och möjliggör nedbrytargruppers funktion, som tillsammans långsamt förstör de arkeologiska lagren. Redan om några decennier kommer en betydande del av Purkajasuos objekt att vara oåterkalleligt förstörda och utom räckhåll för forskningen.

Motsvarande objekt har säkert bevarats även annanstans i Finland, men den väsentliga frågan är – hur länge till? Den ökande dikningen av torvmarken och markanvändningen är centrala faktorer för varför våtmarksarkeologisk forskning är aktuell (Koivisto 2017). Därför krävs det att vi agerar aktivt för att rädda denna arkeologiska resurs som långsamt men ofrånkomligt håller på att förstöras och att få in den inom forskningen.

Källor:

Koivisto, Satu 2012. Subneolithic fishery in the Iijoki River estuary, Northern Ostrobothnia, Finland. Journal of Wetland Archaeology 12: 22–47.

Koivisto, S. 2017. Archaeology of Finnish wetlands: With special reference to studies of Stone Age stationary wooden fishing structures. Helsinki: University of Helsinki. https://helda.helsinki.fi/handle/10138/219417

Koivisto, Satu & Nurminen, Katariina 2015. Go with the flow: Stationary wooden fishing structures and the significance of estuary fishing in Subneolithic Finland. Fennoscandia archaeologica XXXII (2015): 55–77.

Koivunen, Pentti 2006. Meripihkalöytöjä – suosta vai rantavedestä? In: V.-P. Herva and J. Ikäheimo (eds.) Klassinen tapaus. Dosentti Eero Jarva 60 vuotta: 141–151. Oulu: Oulun yliopisto.

Núñez, Milton 1995. Recent wetland finds from Yli-Ii, Northern Finland. NewsWarp 18: 29–31. The Newsletter of the Wetland Archaeology Research Project, November 1995.

Schulz, Hans-Peter 1998. Yli-Ii Purkajasuo. In: H. Ranta, P. Hamari & P. Maaranen (eds.) Arkeologia Suomessa 1998: Arkeologia Suomessa 1995–1996: 158–160. Helsinki: Museovirasto.

Zetterberg, Pentti & Kinnunen, Tiina 2009. Yli-Iin Purkajasuon puulöytöjen dendrokronologinen tutkimus. Muinaistutkija 1: 11–21.

Kommentar

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.