Ner under vattnet! I spetsen för framsteg?

Av flera trådar började, så här i efterhand betraktat, allt starkare trådar tvinnas fram från slutet av 1950-talet: vrakfynden i Östersjön fick stor mediesynlighet med Wasaskeppet i spetsen och fynd i hemlandet av bl.a. vrak efter sjöslaget vid Svensksund i Kotka, tillkomsten av sportdykning, fritidsdykarnas starka intresse för skeppsvrak och fornminneslagen från 1963, som fredade över 100 år gamla skeppsfynd. En kommitté tillsatt 1962 av undervisningsministeriet utredde möjligheterna att inrätta ett statligt sjöfartsmuseum och år 1963 grundade man Suomen merimuseoyhdistys för att samla ihop parter som främjade inrättandet av ett museum. Man kan se att marinarkeologin och sjömuseumsverksamheten då vävdes tätt samman, vilket ännu idag är en bärande idé bakom Finlands Sjöhistoriska Museum.

I Arkeologiska kommissionens (sedan 1972 Museiverket) verksamhetsberättelse från 1968 konstateras att ”Tvingad av tilltagande sportdykning och i synnerhet av aktioner mot skeppsvrak beslutade statsarkeologen i mars 1968 att inrätta en tillfällig marinarkeologisk byrå.” Inom organisationen underordnades byrån direkt under statsarkeolog Nils Cleve. Ett vindsrum i Riddarhuset i Helsingfors blev kontorslokal och under titeln extraordinarie amanuens anställdes fil.kand. Christoffer H. Ericsson. Pekka Lindfors tjänstgjorde som dykare och konservator samt kontaktperson för Suomen Urheilusukeltajaliitto, finska sportdykarförbundet.

Arkeologiska kommissionen förefaller ha hamnat i en situation där den blev tvungen att konstatera det redan inträffade och ordna med vården av undervattensfynd såsom förutsattes i den nya lagen. Även det yttre trycket var uppenbarligen avsevärt, aktiva intressenter signalerade om ett samhälleligt behov av en ny typ av verksamhet. Bilden är dock inte svartvit: trög reaktivitet ingick, men också förståelsen att förändring behövs. Det var uppenbart viktigt att Nils Cleve hade följt med utvecklingen inom marinarkeologin på nära håll och identifierat utvecklingsbehoven. Han hade också som person starkt hade engagerat sig för en lösning på frågan om ett sjömuseum. Cleve var bl.a. Suomen merimuseoyhdistys vice ordförande 1968. Inrättandet av den marinarkeologiska byrån förebådade också den grundliga reform av fornminnesförvaltningen som inträffade i början av 1970-talet och var en del av den snabba utvidgningen av kulturarvssektorns uppgifter.

En grundlig undersökning av den finska marinarkeologin och av konserveringen av organiskt blött material som ingår fältet samt presentationen av kulturarvet under vatten i ett marinmuseum väntar alltjämt på sin skribent. Därför används ovan ofta ord som ”tydligen” och ”synbarligen” för att understryka att det handlar om skribentens uppfattning utan en tydlig källhänvisning. Jag anser att tiden redan är mogen för forskning, när dykning som hobby under 50 år har utvecklats till en bransch där den första doktorsavhandlingen granskades i maj 2017 vid Helsingfors universitet.

Marinarkeologiska byrån hade i uppgift att planera och koordinera undervattensforskning samt sköta samlingar av föremål, sjökort, arkiv, fotografier och böcker. Ända från början ansåg man att den vetenskapliga kontakthållningen med utlandet var nödvändig. En byrå som bestod av ett vindsrum och två män gav i praktiken möjlighet till intensivt samarbete: nätverksbyggande med amatörer och donatorer möjliggjorde verksamhet på fältet och de ringa anslagen kanaliserades från ministeriet via Suomen merimuseoyhdistys. Såväl verksamhetsmodellen som uppgifterna är bekanta också från påföljande decennier.

Till slut en kort blick på den nya enhetens verksamhet. År 1968 utförde byrån undersökningar i Kotka, i Svensksund 4.7–14.7. med finansiering från undervisningsministeriet. I fältarbetena deltog 30 dykare. I augusti åkte en grupp på tre personer omkring på Skärgårdshavet. I september ordnade man en expedition med Åbo flottstations färja Kala till det då ännu namnlösa holländska vraket (Sankt Mikael, sjönk 1747) vid Borstö i Nagu för TV-inspelningar. Tyvärr misslyckades detta på grund av den dåliga sikten.

Totalt lades 161 fynd till samlingarna 1968 och då var ett hundratal fynd under konservering i ett kemilaboratorium. Träföremål konserverades med polyetenglykolimpregnering, en metod som redan testats genom konserveringsprojekten för vikingaskeppen i Roskilde och för Wasaskeppet. Fynd, de flesta från Svensksund, utlånades till en utställning i rådhuset i Tavastehus som ordnades av Ahvenisto Vesipedot ry. Dykarfynd visades också på Nationalmuseet.

I amanuens Ericssons expertuppdrag ingick att först avfatta ett betänkande till undervisningsministeriet om att bevara den fyrmastade barken Pommern och planera placerandet av maritima fynd i Varissaari friluftsmuseum i Kotka, på Kotka museinämnds vägnar. Ericsson inledde internationellt nätverksbyggande genom att delta i ett nordiskt symposium i Danmark om kustkulturer, och Lindfors genom att göra ett studiebesök till Vasavarvets laboratorium i Stockholm.