1918Förra artikel 1920Nästa artikel

Skyddet av Sveaborg efter självständigheten

Viken mellan Vargön och Stora Östersvartö, kallad Artilleriviken. Den ortodoxa garnisonskyrkan i bakgrunden hade ännu inte fått sin nuvarande strama, gustavianskinspirerade och mer ”finländska” form. Bild: Niilo Toivonen, Museiverket (HK19930418:5).
Arkeologiska kommissionen hade under 1920- och 1930-talet två stora restaurerings- och renoveringsprojekt. Det ena var Åbo domkyrka och det andra var Sveaborg. Sveaborg var ett annorlunda och mer krävande projekt än vad kommissionen var van vid.

Fästningen hade fått det finska namnet Suomenlinna, lejonflaggan hade hissats och området hade anslutits till den finska staten den 12 maj 1918. För antikvarierna var det här en ny situation. Fästningen, som tidigare till största delen varit stängd och tillhört den ryska armén, blev nu den finska statens angelägenhet. Frågor som rörde nyare objekt från 1700-talet hade bara diskuterats sporadiskt inom kommissionen. Man hade huvudsakligen fokuserat på de medeltida borgarna.

Att bevara ön som det monument och den sevärdhet vi känner den som idag var inte alls självklart. De industrianläggningar som byggts på Sveaborgs varvsområde sågs som dess intressantaste del. Öarna var i dåligt skick – marken var täckt av skräp, murarna höll på att vittra sönder och byggnaderna var delvis övergivna.

Inbördeskriget blev ett dystert kapitel i öns historia. Röda fångar i Sveaborgs fångläger 1918. Bild: Niilo Toivonen, Museiverket (HK19930418:11).

Helsingfors stad var av naturliga skäl intresserad av öarna, bland annat för att utvidga sina hamnar. Å andra sidan ansåg staden att öarna tack vare sitt läge, sin skönhet och sina egenskaper kunde erbjuda varierade och mångsidiga områden för byggande. Öarna skulle kunna bli en vacker och speciell liten stadsdel. Sveaborg sågs även som en folkpark i stil med Fölisön och Högholmen, ett rekreations- och friluftsområde. Intresset från Helsingfors stad, som var hopträngd på en udde, var begripligt eftersom det var först när stora områden på fastlandet anslöts till staden år 1946 som tillräckligt utrymme för tillväxt tryggades.

Fartygsdocka 1917 efter ryssarnas utvidgnings- och förnyelsearbeten. Varvsområdet hade alltid varit fästningens hjärta och var med de närliggande produktionsbyggnaderna en utgångspunk i med tanke på användningen av fästningen. Bild: Museiverket.
Den gamla passagen till Artilleriviken har fyllts igen och en verkstad har byggts på platsen. I byggnaden verkade fram till 1930-talet Finlands första flygplansfabrik. Bild: Museiverket.

Underhållskommittén för Sveaborg, som tillsatts av undervisningsministeriet (kyrkodepartementet) i juli 1918, föreslog våren 1919 att Vargön och Gustavssvärd skulle göras till museiområden. Öarna skulle ”tills vidare, då de befrias från den militära användningen, bevaras som historiska minnesmärken och användningen av dem ordnas på ett sätt som överensstämmer med detta syfte”.

I enlighet med underhållskommitténs förslag klassades Sveaborgs två öar, Gustavssvärd och Vargön, våren 1919 som museiområden. Enligt statsrådets beslut den 8 april 1919 utsågs kommissionens intendent Juhani Rinne till övervakare av kulturhistoriska intressen, direkt underställd ministeriet. Arrangemanget var speciellt, sannolikt på grund av att såväl tiderna som platsen var speciella och även på grund av kommissionens tvekan om huruvida dess resurser var tillräckliga för Sveaborg.

Juhani Rinne, som sedermera blev statsarkeolog, hade en central roll i tryggandet av det kulturarv som togs som krigsbyte år 1918. Han ansvarade länge för kommissionens arbete på öarna. Bild: Atelier Regina, Museiverket (HK19140401:1).

Även ön Långören omfattades av beslutet. Den hyrdes tre år senare ut till segelsällskapet Merenkävijät, och sällskapet och staten restaurerade ön fram till slutet av 1930-talet bland annat enligt arkitekten Oiva Kallios planer.

Juhani Rinne hade redan år 1918 tagit hand om de frågor som gällde byggnader och lösöre som ryssarna lämnat efter sig. Han hade också utsetts att övervaka ”arkeologiska intressen” vid överlåtelsen av Sveaborg till staten och att i samband med detta ta till vara material som betraktades som kulturhistoriskt värdefullt.

Staten tillsatte under denna tid en egen Sveaborgskommitté, som var verksam åren 1918–1923. Den företrädde industrins, näringslivets och stadens intressen. Kommittén lät stadsplanearkitekt Birger Brunila göra upp ett förslag till en sorts detalj- och användningsplan för öarna. Enligt Brunilas vision skulle öarna göras till ett mångsidigt militär-, industri-, bostads- och rekreationsområde, och öarna skulle få olika funktioner i enlighet med sina egenskaper. Brunilas planer aktualiserades på nytt under 1960- och 1970-talet.

Brunilas riktlinjer för museiområdet motsvarade skyddslöningen från år 1919. Han bevarade Gustavssvärd som sådan utan nya byggnader, men snyggade upp stränderna och vägarna något. Även Vargön anvisades i första hand för rekreations- och museibruk, men med större förändringar gällande bland annat reglering av området i enlighet med den tidens park- och trädgårdsarkitektur. Brunilas idéer förverkligades inte, och kommittén avslutade sitt arbete. Orsaken var att det var omöjligt att från försvarsmakten få information om vilka delar av ön som kunde tänkas bli tillgängliga för civilt bruk.

Stadsplanearkitekt Birger Brunilas plan för utveckling av Sveaborg 1919. Flest nya byggnader planerades på Västersvartö, och varvsområdet skulle tas i bruk av industrier. Bild: Arkitekturmuseet.

Från och med 1920 ingick i statens budget anslag för reparationer av museiområdet. Eftersom området var så stort var man inom Arkeologiska kommissionen inte säker på om resurserna skulle räcka till, och kommissionen verkar under årens lopp ha dragit sig undan sitt ansvar att vårda området. Antikvariernas och militärernas armbrytning om användningen och renoveringen av byggnaden fortsatte under 1920- och 1930-talet. År 1924 föreslog kommissionen att öarna i sin helhet skulle överlåtas till försvarsministeriet. Samtidigt skulle dock Gustavssvärds och Vargöns historiska delar ha klassificerats som fornminnen enligt fornminneslagen och vården av dem skulle ha överlåtits till Samfundet Ehrensvärd under ledning av kommissionen. Detta förverkligades inte, men kommissionen fick nu sina första egna anslag för att restaurera Sveaborg.

År 1927, under arkeolog Julius Ailios tid som undervisningsminister, bekräftades det tidigare skyddsbeslutet från 1919 och kommissionen befullmäktigades att ta över fästningens historiska delar. Samtidigt grundades ett organ med namnet Sveaborgs museum inom kommissionen. Kommissionen gjorde upp en användningsplan för Gustavssvärd och Vargön. Som en del av den anvisades eller returnerades dock en betydande del av museiområdets byggnader för försvarsmaktens bruk.

Kaféet i Pipers park ritades av Arkeologiska kommissionens arkitekt A. W. Rancken. Bild: John Lagerstedt, Museiverket (AKDG4599:1)

Vid sidan av Juhani Rinne var även arkitekten A. W. Rancken och Sveaborgs egensinnige intendent, konstnären Heikki Tandefelt, nyckelpersoner inom Arkeologiska kommissionens Sveaborgsprojekt. De anvisade var åtgärder skulle utföras och deltog eventuellt även till en del i planeringen och övervakningen. Byggnadsförvaltningens regionkontor i Nyland ansvarade för det praktiska genomförandet av arbetet.

Ön städades upp och byggnaderna från den ryska tiden revs. Gustavssvärds murar och förfallna delar reparerades. Från 1928 och framåt arbetade man på Vargöns bastioner. I Pipers park byggdes ett kafé ritat av arkitekt Rancken, som fortfarande är verksamt. Staden tog itu med att iståndsätta museiområdets parker. Rinne, som nu blivit statsarkeolog, utarbetade år 1930 utgående från byggnadsförvaltningens överdirektör Onni Tarjannes förslag ett renoveringsprogram för strandbefästningarna på Gustavssvärd, som slutfördes år 1932. Nu reparerades murarna på båda öarna även med sysselsättningsfinansiering, ett förfarande som man återgick till även efter krigen på 1960- och 1970-talet. De årliga reparationerna upphörde under krigsåren.

Källa

Enqvist, Ove & Härö, Mikko; Varuskunnasta maailmanperinnöksi. Suomenlinna-seura, Helsinki 1998.

Kommentar

  • User

    [Comment deleted]

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.