Till minnet av den förlorade

Sankt Olafs kyrka hade brunnit på 1600-talet och efter branden fått en särskilt vacker kyrkosal i trä i stället för sin tidigare inredning från 1500-talet med okända detaljer. Den värdefulla helheten kompletterades med de dekorativa målningar som under 1700-talet uppstått på bänkar, läktare och altare. Då den nya kyrkan stod klar 1855 hade kyrkan förblivit oanvänd och besparats reparationer och ändringar. Alla trästrukturer inuti kyrkan samt dörrarna, fönstren och yttertaket förstördes natten till den 21 september 1997. Branden orsakade en hetta på över tusen grader som även skadade tegel- och stenkonstruktionerna, men inga ras uppstod.

Församlingen fattade beslut om återuppbyggnad genast efter branden. I arbetet deltog myndigheter, experter, planerings- och byggproffs, talkofrivilliga och lärare och elever från olika läroverk som hjälp för den byggnadskommitté som utsetts av församlingen. Den särskilda gruppen krävde särskilda verksamhetssätt och det är många som ska ha tack för att arbetet lyckades. Under de långa arbetsskedena med att röja upp efter branden och hugga ut träkonstruktionerna förutsattes övervägande och tålamod särskilt av arbetsledningen. Den arbetsinsats som gjordes av de talkofrivilliga, det lokala hantverkar- och konstindustriläroverket och Tammerfors tekniska universitet i tillverkningen av spånen och trädelarna på insidan var betydande. När det behövdes deltog Museiverket i arbetsgruppen med expertis om konservering av trä- och stenkonstruktioner, arkeologiska undersökningar och restaurering.

Kyrkolämningarna skyddades under ett tillfälligt tak efter bara några veckor från branden. Under vintern efter den anlagda branden började man skissa upp ett program för återuppbyggnaden. Man beslöt att reparera skadorna på stenkonstruktionerna och även bygga upp yttertaket och valvet enligt den ursprungliga modellen. Det var till största delen eleverna vid stenlinjen vid hantverkar- och konstindustriläroverket i Tyrvis som stod för reparationerna av muren under Sakari Ermalas och Ari Nieminens ledning. Det fanns tillräckligt med information för planeringen, framförallt de måttritningar som gjordes av Museiverkets ritare 1996 och 1997 samt byggnadskonsevator Olli Cavéns konstruktionsundersökning som gjordes innan det nya spåntaket byggdes.

Det fördes en behövlig offentlig debatt om restaureringsprinciperna och kyrkans byggnadskommitté ställde upp en särskild interiörarbetsgrupp för att styra planeringen. Frågan om rekonstruktionen, standardtemat för restaureringsdebatten efter andra världskriget, avgjordes genom att man inte kopierade gamla konstruktioner och dekorationer utan istället återställde stämningen i kyrkan genom att använda traditionella hantverkskonster, material och metoder.

Den nya insidan byggdes upp enligt planer av arkitekt Ulla Rahola. Som sista fas i återuppbyggningen målade konstnärerna Osmo Rauhala och Kuutti Lavonen inredningen enligt kyrkans ursprungliga bildprogram.  

Att slutresultatet lyckades berodde i Tyrvis framför allt på skicklig planering, på tillgängliga kunskaper om traditionella material och arbetsmetoder samt på en stor mängd tungt hantverk som utfördes på frivillig basis.