2117Förra artikel

Arbetet förändras, Museiverket består

Identifiering av kulturlandskapet och att göra den betydelsefull är även i fortsättningen en del av kulturmiljömyndigheternas arbete. Foto: Mikko Härö.
Historien om kulturmiljöns värnande alltsedan 1600-talet är lång. I stället för att titta i backspegeln har arbetet alltid varit framåtriktat med blicken mot framtiden. Vi skapar framtiden. Vårt arbete har genom århundradena varit samhälleligt och politiskt: Hurdan historia produceras och bland de objekt och miljöer som speglar människors historia, vilka förtjänar att uppmärksammas? Vad kostar skyddet, vad får det kosta och vem skall svara för kostnaderna?

Vårt arbete är inte en ö. Förändringar inom kulturarvet och kulturmiljön är kopplade till samhällets immateriella och materiella förändringar. I framtiden kommer vi ännu bättre att förstå kulturarvet som en infrastruktur i vårt samhälle. Precis som med andra grundläggande strukturer, måste kulturarvet skötas och förnyas aktivt. Det ska vara tillgängligt för alla och stå till allas förfogande.

Vi har ännu mer svårhanterliga frågor framför oss, så kallade ”wicked problems”. De innebär problem vars lösning förutsätter att i stort sett alla människor engagerar sig i dem samt starka politiska lösningar. De är utmaningar som det inte finns några fullkomliga, tydliga och särskilt inte enkla lösningar på.

Klimatförändringen är absolut en sådan svår utmaning. Det ekologiska kravet på värnandet om kulturarvet ökar. Bevarandet av byggnader och miljöer måste i ännu vidare utsträckning lösas ur denna synvinkel. När är bevarandet ekologiskt hållbart och när är det inte hållbart? Är det ekologiska också det viktigaste kriteriet för en vacker, trivsam och bra miljö? Samtidigt ligger de senaste årtiondenas bygg- och renoveringskultur i vågskålen. Vi förutspår en övergång till mer traditionellt, beprövat byggande.

Vad tål landskapet? Vem övervakar och styr hur det gemensamma rummet används? Foto: Mikko Härö.

Expertis, individer och gemenskaper

Populariteten i det förflutna som hobby ökar ännu mer. Att skapa med händerna, nostalgi, minnen och den egna historian är en motvikt till allt snabbare förändringar och kanske också till samhällskriser. Frivillig verksamhet mår bra utan förvaltning, men god förvaltning är ändå ett stöd för entusiasterna. Med andra ord måste vi ännu noggrannare lyssna på människors behov. Entusiasterna är viktiga budbärare och budbringare, påverkare.

Mitt i förändringarna är humanism och stärkandet av europeiska värden som demokrati, rättsstaten och människorättigheter kärnan i historiepolitiken. Kulturarvets mångformiga närvaro förutsätter tolerans, förståelse för olikheter och acceptans. Detta är en enorm jämlikhets-, bildnings- och utbildningsfråga. Den kan inte lösas med Museiverkets medel, men vi måste delta i lösningen. Om ojämlikheten i samhället blir ännu större, splittras också gemenskaperna och murar byggs upp, identiteter och gemenskapernas identitetspolitik blir avgränsande, xenofobiska.

Vid sidan av individernas synpunkter växer betydelsen av lokal förankring, man engagerar sig i det i stället för nationaliteten. Uppfattningen om finländskhet blir allt mångsidigare och delas upp i olika gemenskaper, var och en av oss är med i olika gemenskaper, även globalt. En del av gemenskaperna präglas av tillfällighet och förbindelsens flyktighet.

Vikten av expertis minskar inte, men sätten att använda expertis förändras. Expertisen utmanas och ignoreras också. Museiverkets anställda balanserar sina kunskaper och fördjupning av dem med sina begränsningar och nya krav på samspel.

Även i fortsättningen kommer det att finnas en efterfrågan på tillförlitlig information. Experter förväntas också fortsättningsvis veta, avgränsa och definiera, kanske bara för att man ska kunna utmana dem. Hamnar de nationella och internationella system och kataloger som skapar och strävar efter katalogisering av värdefulla objekt i kris? Nej, såvida de inte politiseras för mycket, hamnar i konflikt med värden som betonar mångfald eller förlorar sin trovärdighet.

Identifiering av värden är en av utmaningarna inom kulturarvsarbetet också imorgon. Foto: Mikko Härö.

Information är ett trumfkort också i framtiden

Information är ett av de grundläggande elementen i framtidens arbete. Information kan skapa ojämlikhet mellan människor och dela in dem i värde- och kunskapsbubblor som aldrig möts. Förvaltningen av kulturmiljön måste bidra till att göra det möjligt för medborgarna och informationen att mötas. Medborgarforskningen och medborgarnas medvetenhet är också en växande resurs. De som arbetar med kulturarvsuppdrag ska vara möjliggörare och föra diskussioner. Vikten av kommunikation ökar och experter utsätts för nya möten; arbetssätt som blir allt öppnare utmanar till kontinuerlig förnyelse. Duktiga kommunikatörer behövs.

Man har inte utnyttjat tillnärmelsevis alla möjligheter till digitalisering och man känner inte ens till alla. Det förgångna är i framtiden närvarande på ett levande och åskådliggörande sätt, i inte bara den fysiska miljön, utan även genom gemensamma och delade erfarenheter och information. I form av digital närvaro (t.ex. förstärkt verklighet) är det förgångna en egen nivå i nuet. Vem som helst kan redan nu lägga minnen och information till objekten, dela dem, se andras information och upplevelser. Möjligheterna som på det här sättet öppnas upp utnyttjas bättre i framtidens kulturmiljöarbete än nu.

I det självständiga Finland har kulturmiljön vårdats och det bör man inte göra avkall på i fortsättningen heller. Foto: Mikko Härö.

Förvaltningen måste svara på den föränderliga miljön

Det innevarande årtusendet har varit en tid fylld av allt snabbare förändringar i förvaltningen. Statsstrukturerna har ändrats radikalt sedan 1990-talet och förändringstakten ökar. Förvaltningens uppgifter kommer allt starkare att vara testandet av nya diskussionskanaler och -sätt, närvaro och deltagande.

Medborgarsamhällets betydelse i kulturmiljöarbetet ökar samtidigt som det förändras. Den fjärde sektorn stiger fram. Den väntar inte på understöd eller nödvändigtvis ens deltagande från förvaltningens sida, men för att fungera är den beroende av att möjligheter öppnas upp. Gräsrotsfinansiering, utveckling tillsammans, nätverksekonomi och frivilligt stöd till sådant som upplevs vara viktigt får ett starkare fotfäste. Statens traditionella understödsformer förnyas i led med ändringen av den tredje och fjärde sektorns verksamhetssätt – man måste svara på kraven på flexibilitet och lyhördhet. Förvaltningen måste vara med där det händer. Att skapa förutsättningar för andras kulturmiljöarbete präglar i allt högre grad den offentliga förvaltningen, även Museiverket.

Strukturerna i kulturmiljöarbetets central- och regionsförvaltning står inför stora förändringar. Staten är inte sitt gamla jag, landskapen och kommunerna blir starkare. Gränserna mellan sektorerna suddas ut, natur och kultur uppfattas som en helhet. Museernas kulturmiljöarbete fortsätter och stärks, åtminstone om införlivandet av kulturmiljön i kommande regionala ansvarsmuseers lagstadgade uppgifter, som drogs igång 2017, förverkligas.

Även Museiverket består. Museiverket kommer också i framtiden att vara en myndighet med en lång historia och som lever och förändras med tiden.

Kommentar

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.