Byggnadsskyddskommitténs betänkande

I Finland grodde nya skyddslinjedragningar redan under decennierna mellan krigen, men kriget och återuppbyggnaden avbröt utvecklingen. Man väntade på reformer ända till 1960-talet men de var alltjämt anspråkslösa. Byggnadsskyddslagens omfattning 1964 var mycket begränsad. Restaureringen av såväl slott och befästningar som traditionella monument band Arkeologiska kommissionens resurser så att det inte var möjligt att börja med något nytt och dra upp nya riktlinjer.  

Den våldsamma förändringen i livsmiljön, framför allt i städerna men också på landsorten, var chockbehandling. Uppbyggnaden av välfärdssamhället var förknippad med tekniska och ekonomiska omvälvningar. Städer och tätorter växte medan landsbygden tömdes. Det ansågs att det gamla byggnadsbeståndet, huvudsakligen i trä, måste ge vika för höghus och affärshus. Vid planläggningen av städer och tätorter lade man inte någon vikt vid befintliga strukturer.

Det moderna byggnadsskyddet är hos oss ett barn av 1970–1980-talet. Byggnadsskyddskommitténs betänkande blev en långverkande utgångspunkt för det. Kommitténs idéer och målsättningar har burit ända till 2000-talet. Statsrådet tillsatte kommittén 1972 och den fick sitt arbete klart 1974. Initiativet kom från nyinrättade Museiverket och särskilt från dåvarande forskare, senare byråchef och avdelningsdirektör Pekka Kärki. Vid sidan av kulturförvaltningen hade kommittén även företrädare för planering av markanvändning, för bygglagstiftning, arkitekturhistoria, byggnadsteknik och samhällspolitik.

Kommittén fastställde byggnadsskyddets objekt och verksamhetsområde; dess ställning i samhället. Experter specificerade sektorer i vår byggda miljö, byggnadsskyddets utveckling och status, lagstiftning, ekonomi och förvaltning. En central observation var att det dittills varken hade funnits någon verksamhetspolicy för byggnadsskyddet i vårt land eller planenlighet utifrån policyn, och inte heller några tydliga ansvariga myndigheter. Arkeologiska kommissionen hade på 1960-talet inlett en katalogisering av byggnadskulturen per regionplaneförbund och i historiska trästäder, så man började redan ha en preliminär bild av landets byggnadsarvsresurser.

För den nya skyddspolicyn anvisades två utgångspunkter: Klarläggning av skyddets verksamhetsidé samt vedertagna, tydliga förfaranden för dess genomförande.

Kommitténs utkast var en reaktion på förändringar och brytningar i samhället och den byggda miljön. Betydelsen av stad- och samhällsplanering ökade. Behov och tryck uppstod bland annat från trafik, förbättring av boendeförhållanden, flykten från landsorten samt kraftig förnyelse av stadskärnor.

Kommittén jämställde den byggda miljön med naturtillgångar – en nationell resurs. Den underströk den byggda miljöns sociala och ekonomiska betydelse, utan att glömma dess vikt i fråga om en god livsmiljö. Kommittén synliggjorde byggtraditionens värden och värderingen av den, det vill säga att man utifrån de här värderingarna väljer vad som ska bevaras och repareras, och hur. Som grundindelning av värdena fann man abstrakta och konkreta bruksvärden. Kommittén förde också fram begreppet mångfald, som även idag är trendigt. Dessa synpunkter är alltjämt aktuella, och med anknytning till kraven på hållbarhet kanske mer aktuella än någonsin tidigare.

Kommittén underströk främjande av fortlöpande byggnadsunderhåll samt att resurser vid sidan av nybyggande även riktas till den byggda miljön.

Den bärande tanken var att skyddet ansluter och ansluts till andra sektorer och funktioner i samhällsutvecklingen, i synnerhet till samhälls-, social-, miljö- och kulturpolitiken. I enlighet med detta indelade den skyddet i allmänt och särskilt skydd. Tankegången följde tidens politik och anda, stark tro på planering, byggande av välfärdsstaten samt att den offentliga sektorns arbetsområden ökade. Framhävande av integrerat skydd motsvarade branschens europeiska utveckling i expertorganisationer, Europarådet samt i de övriga nordiska länderna, särskilt i Sverige.

Kommittén visade skyddets fokuspunkter med exempel, byggnadsarv som kräver särskild uppmärksamhet. Som sådana identifierade den särskilt de mest utsatta miljöhelheter som föregick självständighetstiden. Prioriteringen låg på de helheter som var mest utsatta, på samma sätt som till exempel trästäderna.

På basis av kommitténs arbete fattade statsrådet ett principbeslut för att utveckla byggnadsskyddet. Utvecklingen av verktyg för lagstiftning, förvaltning och skydd började. Byggnadsråd Mikko Mansikka, kommitténs ordförande, skrev sedermera (1987): ”Vissa olovliga rivningsfall hade följden att bestämmelserna om tillsynen av rivningar skärptes. Förutsättningarna för reparationsbyggande underlättades. Grundrenoveringslagen och särskilt möjligheten att få tilläggslån för bostadshus på kulturhistoriska grunder förbättrade avsevärt förutsättningarna för byggnadsskydd.” Ändpunkten var att lagstiftningen om byggnadsskydd reviderades 1985, dvs. med ändringar i byggnadslagen och en ny byggnadsskyddslag. Nu fick man ett verktyg som var effektivt särskilt för detaljplaneringen.

Frågor som då var och delvis förblev öppna var ett effektivt och tillräckligt ekonomiskt stöd för byggnadsskyddet (där det till följd av EU-medlemskapet visserligen fanns nya möjligheter), och tillräckliga resurser för förvaltningen av byggnadsskyddet. Det att miljöministeriet grundades 1983 var en milstolpe. På regional nivå förblev resurserna för såväl statens miljöförvaltning som museerna fjärran från vad som önskats och är nödvändigt.