2117Förra artikel 2117Nästa artikel

Det immateriella kulturarvet revolutionerar framtiden

Lek. Foto: Katriina Siivonen.
I framtiden kommer kulturarvet i allt större utsträckning vara immateriellt och det skapas tillsammans. Museerna måste anpassa sig efter detta och lära sig att utöver att bevara föremål även skydda det immateriella arvet.

Ibland ser man in i framtidens vyer endast genom att kika tillräckligt långt bakåt. Saker som är intressanta ur synvinkeln för det kulturarvsarbete som utförs i Finland och som har siktet inställt på framtiden har skett ända sedan slutet av 1500-talet och på 1600-talet. I Sverige grundades tjänsten statsantikvarie år 1630 och år 1666 grundades antikvitetskollegiet och man gav ut det kungliga plakatet för skydd av fornminnen, Placat och Påbud, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. I övriga Europa gjorde man i lång utsträckning likadant.  

Med hjälp av 1666 års plakat inledde man arbetet med att skydda ruinerna efter slott, fästningar, vallar och stenhögar, statyer och stenar med runskrift, rösen och familjegravar, som enligt den tidens uppfattning hade byggts av kungar, samt lösöre i kyrkor och kloster. Om gamla dokument föreskrevs att man måste anmäla dem till myndigheterna.

Jag tycker att det är förbluffande att inse hur många liknande objekt som skyddades med UNESCO:s världsarvskonvention från 1972. Finland ratificerade konventionen 1987. Dessa omfattar bland annat byggnadsminnesmärken, byggnadskonstverk, monumentala konstverk i form av skulpturer och målningar, arkeologiska objekt och konstruktioner, inskriptioner, grottboplatser samt andra objekt, byggnadsgrupper, såsom separata eller sammankopplade byggnadsgrupper och platser som anses vara universellt särskilt värdefulla, såsom verk skapade av människan eller människan och naturen tillsammans samt arkeologiska platser, som ur en historisk, estetisk, etnologisk eller antropologisk synvinkel är universellt särskilt värdefulla.  

I drygt 300 år redan har man skyddat likvärdiga materiella objekt som antikviteter, fornminnen och kulturarv. Inför övergången till en ny period – i Norden konkret under reformationen och Sveriges stormaktstid – var de nyheter, som har haft en lång och stabil kontinuitet. De har överlevt den industriella tidens genombrott samt förändringarna i 1800- och 1900-talets maktstrukturer under vilka de förknippades med nya skikt av betydelse. Idén om skyddsobjekt har ändå varit mycket beständig från slutet av 1500-talet.  

Man har riktat stor uppmärksamhet till fenomen inom den immateriella kulturen, vilket syns till exempel i folkdiktningens och -musikens starka ställning som nationellt symbolvärde särskilt från och med 1800-talet. I sin avhandling påvisar Johanna Björkholm ändå att förordningarna sträckte sig till dessa först genom skyddet av det immateriella kulturarvet. Grundläggande diskussioner om skyddet av immateriella kultursärdrag fördes i slutet av 1900-talet och författningsformen av dem tillkom under 2000-talet.

Immateriell framtid

Först vid tröskeln till 2000-talet skedde alltså en egentlig förändring i denna flera hundra år långa kontinuiteten i form av UNESCO:s konvention om skydd av immateriellt kulturarv. Samtidigt blev det allt tydligare att det immateriella kulturarvet är väsentligt även med beaktande av det materiella kulturarvet och genomförandet av konventioner som gäller det. År 2013 ratificerade Finland UNESCO:s konvention om immateriellt kulturarv från 2003. Enligt den är immateriellt kulturarv ”traditioner, representationer, muntligt överförda kunskaper, kunskap, färdigheter – likaså till dem förknippade redskap, föremål och kulturella utrymmen – som allmänheten, grupper och i vissa fall individer identifierar som en del av sitt kulturarv. Detta immateriella arv, som förs över från en generation till nästa, förnyas fortlöpande av gemenskaper och grupper i förhållande till deras omgivning, i samspel med naturen och historien och det erbjuder dem en känsla av identitet och kontinuitet, som samtidigt stöder respekt för mänskligt skapande och mångfald.” (UNESCO 2003)  

Fastställandet sker väsentligt annorlunda än i världsarvskonventionen. Den brytningstid som vi lever i nu har fört med sig sådana förändringar som har lyckats bryta ned uppfattningen om vad i kulturen det är som ska skyddas. Jag vidhåller att det mångsidiga innehållet i denna brytning, betydelsen av den och de förändringar som den för med sig är något som vi ännu inte förstår fullt ut.  

Precis som vid tidigare brytningsperioder ligger en radikal ökning i intensiteten för hur tankar, människor och saker rör sig i bakgrunden. Tekniska nyheter har i varje brytningsskede ökat denna aktivitet. Samtidigt för dessa nyheter med sig förändringar som sträcker sig till vardagliga traditioner och värden liksom även samhällets institutioner och maktstrukturer.  

Den nuvarande brytningen lyfter fram nya särdrag i den immateriella kulturen och kopplar dem till nya samhällsroller. Det immateriella kulturarvets nationella vikt försvagas. Olika lokala och individuella särdrag är jämförbara med varandra i gränsöverskridande möten och diskussioner i globala informationsnätverk. Det immateriella kulturarvet hittar nya kontexter och får därigenom nya betydelser. När man lever mitt uppe i brytningen, känns det som om allt sker samtidigt i en överväldigande och inspirerande rörelse. Ändringarna blir snabbt en bekant del av vardagen. Samtidigt uppdaterar vi och förundras konstant över nya verksamhetssätt och kultursärdragens betydelser, som rör sig likt ett kalejdoskop.

Båtar. Foto: Katriina Siivonen.

Museerna har under den nuvarande brytningsperioden redan snabbt börjat förändras. Om det handlar till exempel Kristiina Ahmas avhandling. Museerna är på väg att övergå från att ha varit en institution som samlar in kulturarv från människor, dokumenterar och utvidgar sina samlingar till att vara en kompanjon som samarbetar med sina besökargemenskaper. Museernas och Museiverkets kulturarvsexperter vill minska sin auktoritet ytterligare och utöka definitionsrätten gällande kulturarvet till gemenskaperna. Samtidigt styr de nya förordningarna museerna ännu mer mot arbete med det immateriella kulturarvet. I vår tid har uppmärksamheten alltså vänt, åtminstone delvis, från att bevara materiellt arv till att skapa immateriellt kulturarv tillsammans.  

Enligt min uppfattning är detta en mer radikal förändring än vad man vid första åtanken kunde tro. I mänskliga individer och i kommunikation mellan människor handlar immateriellt kulturarv om att göra saker, lära sig färdigheter och att tänka. Detta kan inte lösgöras från människan eller diskussionsnätverk och inte heller bevaras på museer i levande form. Immateriellt kulturarv är verksamhet som är både målmedveten och omedveten om målet, och som har kraft att förändra världen. I den nuvarande informationstidens brytning har individer och föränderliga, delvis tillfälliga gemenskaper mer av denna kraft än tidigare.

Gemensamt skapande av framtidens vardag som museipraxis

I ljuset av allt detta ser jag att museerna i den nuvarande brytningen kommer att bli såväl fysiska som virtuella utrymmen, där människor kan prova och skapa nya vardagliga framtider och sinsemellan dela information om och värden förknippade med dem. Museerna kan omvandla sig till en institution för kollektiv förvaltning, där människor med hjälp av immateriellt kulturarv har möjlighet att tillsammans gestalta en medveten förändring mot nya framtider. I den här processen närmar sig kulturhistoriska, naturhistoriska och konstmuseer varandra och de omdefinieras därigenom. Således kan man i dem ännu bättre hantera aktuella globala problem: miljökrisen, spänningar i nya slags ömsesidiga beroendeställningar mellan olika människor, gemenskaper och organisationer samt teknologiska revolutioner.  

Inget av detta är enkelt. Ändå har museerna alltid varit med och byggt en ny och bättre värld med hjälp av kulturarv. I den nuvarande brytningen kan det inte göras utan skapande samarbete med människor och gemenskaper.  

Källorna

Ahmas, Kristina 2014: Norsunluutornin purkajat. Jaettu johtajuus ja kollektiivinen asiantuntijuus museossa. Acta Wasaensia 318, Liiketaloustiede 130, Johtaminen ja organisaatiot. Vaasa: Vaasan yliopisto.  

Björkholm, Johanna 2011: Immateriellt kulturarv som begrepp och process. Folkloristiska perspektiv på kulturarv i Finlands svenskbygder med folkmusik som exempel. Åbo: Åbo Akademis förlag.

Hario, Pasi & Parkkinen, Marjukka & Siivonen, Katriina & Tuittila, Satu 2017: Historian museo Turkuun. Osallisuusverstasprosessin tulokset. TUTU eJULKAISUJA 1/2017. Turku: Turun yliopisto, Tulevaisuuden tutkimuskeskus.  

Kiiski Kataja, Elina 2016. Megatrendit 2016. Tulevaisuus tapahtuu nyt. Helsinki: Sitra.  

Museovirasto 2018: Museoviraston historiaa. http://www.nba.fi/fi/ajankohta..., katsottu 14.1.2018.  

Riksantikvarieämbetet 2018: Riksantikvarieämbetets historia. https://www.raa.se/om-riksanti..., katsottu 14.1.2018.  

Siivonen, Katriina 2017: Kulttuurinen kestävyys. Teoksessa Kari Enqvist & Ilari Hetemäki & Teija Tiilikainen (toim.), Kaikki vapaudesta. Helsinki: Gaudeamus.  

Siivonen, Katriina 2008a: Kansatiede ja murrosten tutkimus. Varsinais-Suomen saaristo informaatioajan murroksessa. Lectio praecursioria Turun yliopistossa 10.6.2008. Elore vol. 15 – 2/2008. http://www.elore.fi/arkisto/2_....  

Siivonen, Katriina 2008b: Culture is basically creative. Teoksessa Marjo Mäenpää & Taina Rajanti (eds.), Creative Futures Conference Proceedings. 10.–11. October 2007 in Pori, Finland. Taideteollisen korkeakoulun julkaisu C 6. Pori: University of Art and Design, Pori School of Art and Media.  

UNESCO 2003: Yleissopimus aineettoman kulttuuriperinnön suojelemisesta. Suomennos Valtioneuvoston asetuksessa 47/2013. http://www.finlex.fi/fi/sopimu..., katsottu 14.1.2018.  

UNESCO 1972: Yleissopimus maailman kulttuuri- ja luonnonperinnön suojelemisesta. Suomennos Suomen asetuskokoelman sopimussarjassa n:o 19/87. http://minedu.fi/documents/141..., katsottu 14.1.2018.  

Vilkuna, Janne 1996: Siperiasta vai? Uusia tulkintoja suomalaisten alkuperästä. Teoksessa Heikki Roiko-Jokela (toim.), Siperiasta siirtoväkeen - Murrosaikoja ja käännekohtia Suomen historiassa. Jyväskylä: Kopijyvä.  

Vilkuna, Janne 2009: Yhteinen kulttuuriperintömme. Teoksessa Pauliina Kinanen (toim.), Museologia tänään. Suomen museoliiton julkaisuja 57. Helsinki: Suomen museoliitto.

Kommentar

  • Viestintä / Museovirasto

    If you wish to read this article in English, kindly go to this site: https://www.geruchderzeit.org/siivonen/

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.