Förhandlingar, råd och attitydförändringar – det Museipolitiska programmet 1981

En diskussion om museiarbetets mål och museernas uppgifter fördes i Finland under hela 1960- och 1970-talet. Debatten började utkristalliseras till ett nationellt program när undervisningsministeriet år 1977 bad delegationen för museiärenden[1] om en preliminär plan för förverkligandet av och innehållet i ett museipolitiskt program. Programmet sågs som viktigt med tanke på utvecklingen av museerna i allmänhet. Delegationen för museiärenden konstaterade ändå att huvudansvaret för att göra upp programmet låg hos Museiverket och att delegationens uppgift var att fungera som en rådgivande, kritisk och samordnande aktör.

I september 1978 tillsatte Museiverkets överdirektör en arbetsgrupp på sex personer för att bereda programmet. Arbetsgruppens medlemmar från Museiverket var Aarne Kopisto, Anna-Liisa Hirviluoto, Pekka Kärki, Martti Linkola, Osmo Vuoristo och Ritva Tuomi (senare Wäre). Senare anslöt sig även Jouko Heinonen som representant för delegationen för museiärenden. Arbetsgruppen samlades 48 gånger och resultatet blev en publikation med det kärnfulla namnet Museipolitiskt program, som kom våren 1981.  

I programmet beskrev man museifältet vid den aktuella tidpunkten, fastställde de allmänna målen för museiarbetet samt behandlade museernas verksamhet, förvaltning och ekonomi, nationella och internationella samarbete samt utbildning som separata helheter. Avsnittet om museernas verksamhet delas in i följande uppgifter: förvaring, konservering och bevarande, forskning, utställnings- och undervisningsverksamhet samt skyddsuppgifter. Under varje helhet sammanställdes centrala perspektiv och mål. Programmet fokuserade i första hand på de kulturhistoriska museerna och följdes därför år 1984 av museipolitiska program för konstmuseer och naturvetenskapliga museer uppgjorda av delegationen för museiärenden.

Det museipolitiska programmet år 1981 påverkades i hög grad av museisektorns regionförvaltningskommittés betänkande från år 1973 och försöket med regionala museer samt statsandelssystemet för museer. Det första lagförslaget om statsandelar och -understöd för museerna[2] blev klart samma år som det museipolitiska programmet. I det museipolitiska programmet tog man därför upp regleringen av statsstöd till museerna som ett brådskande mål samt utnämningen av landskaps- och regionkonstmuseer i enlighet med planerna. I programmet föreslogs också ett inrättande av nationella centralmuseer[3] och utnämning av nationella specialmuseer[4]. 

I det museipolitiska programmet från år 1981 beskrevs det finländska museifältets särskilda egenskaper och struktur ganska detaljerat, antagligen delvis för att åtgärda den tidigare bristen på motsvarande källor. I programmet konstateras att museifältet har utvecklats mycket (bland annat genom att mängden professionell museipersonal har ökat kraftigt), men samtidigt pekar man ut brister som man vill åtgärda genom programmet: den nästan okontrollerade diversifieringen av uppgifterna, den otillräckliga diskussionen om museiarbetets mål och metoder, behovet av dokumentation och kartläggning av närhistorien, metoderna för arbete bland allmänheten och problemen i forskningsarbetet.

I enlighet med den tidens ICOM-regler definierade programmet skydd av, forskning om och offentliggörande av kultur- och naturarvet som museiarbetets mål. Å andra sidan vidgar programmet perspektivet, i synnerhet när det gäller arbete bland allmänheten, och konstaterar att museiarbetet bör sträva efter ...att väcka intresse, frågor och ansvar gällande livet och kulturen samt att bidra till en intellektuell och känslomässig tillväxt och ett berikande av livet och på så sätt till samhällets utveckling... (Museipolitiskt program 1981: 20). Även om programmet i enlighet med tidens anda hade ett starkt fokus på dokumentation och samlingar med ganska detaljerade rekommendationer, och även om arbetet bland allmänheten enligt ett nutida perspektiv fokuserar ganska mycket på den vuxna befolkningen och på undervisning (...museibesök hör till den vuxna befolkningens fritid..., s. 64), kan man ändå se en ökad öppenhet inom museifältet gentemot samhälleligt inflytande, ett mål som har en central roll i arbetsgruppens förslag till museipolitiskt program år 2017.