1958Förra artikel 1961Nästa artikel

Herrgårdsmuseernas fem decennier

Villnäs öppnade sina dörrar 1967 och har under fem decennier förmedlat information om sin historia. Foto: Soile Tirilä, Museiverket 2004.
Ett stort projekt inleddes av Nationalmuseet och Arkeologiska kommissionen på 1960-talet när man började restaurera och inreda herrgårdsmuseer och öppna dem för allmänheten. Herrgårdsmuseerna planerades som pedagogiska helheter för att komplettera innehållet i Nationalmuseets vitriner. De illustrerade Finlands historia över ett långt tidsintervall under århundraden alltsedan 1600-talet, med olika arkitektoniskt betydande verk, inredningsstilar, föremålskultur och trädgårdsformer.

Villnäs gård

Museiexperterna stod inför en oerhörd uppgift av ett nytt slag när kommittén med ansvar för ryttarstatyn av marskalk Mannerheim överförde Villnäs gård i statlig ägo och vidare till Arkeologiska kommissionen för restaurering och att öppnas för allmänheten. Framför allt uppfattade donatorn gården som marskalk Mannerheims födelsehem och barndomslandskap, men Villnäs gård intar en mer betydande plats i Finlands historia. Villnäs gård är nyckeln till betydelsen av den inflytelserika släkten Fleming som under två århundraden befann sig på rikets topp, och till historien från 1800-talet om släkten Mannerheim och dess inflytande på politiken i det autonoma Finland.

Villnäs gård i holländsk barockstil med sin cour d’honneur är det mest framträdande verket från 1600-talet i Finland. När gården omvandlades till museum beslöt man sig för en lösning som kunde ge liv åt boendekulturen under tre sekler. Det äldsta lagret från 1650-talet kan ses i husets storstugor på första våningen samt i de mest framstående rummen på tredje våningen. Trappan, festsalen, herrummet och den stora sängkammaren med sina takmålningar, dörrar och väggbehandlingar, museiinventarier och mörka färger är det bästa exemplet på representationslokaler för aristokratin under stormaktstiden som kan ses i Finland. Det egentliga boendet var koncentrerat till andra våningen där möbler, väggmålningar och porträtt illustrerar 1700-talets rokokoideal och 1800-talets modeväxlingar.

Temat för takmålningarna i festsalen på Villnäs gård är landskap och krigshändelser på 1600-talet. Foto Jouni Marjamäki.

Villnäs gård fick sällskap av Buckila gård i Pikis, som representerar slutet av 1700-talet och öppnades 1970. Restaureringen av karaktärsbyggnaden och dess inredande till museum var ett storslaget konstprov av kommissionens forskare och konservatorer. I rummen på Buckila gård blomstrar rokokons och gustaviansk lätthet och andan av nyttoera i köksträdgården som anpassats till husets gavel.

Herrgårdmiljön på Frugård fotograferat för ett album som hade getts i gåva åt Adolf Erik Nordenskiöld 1880. Museiverket, (HK10000:5060).

Nästa skede på den stilhistoriska sträckan, klassiskt tydliga linjer, kom att företrädas av Anjala gård, som restaurerats redan i slutet av 1950-talet, och av Frugård i Mäntsälä där nya restaureringsideal genomfördes. Anjala gård intar en viktig position i den statliga historien och i vändpunkten för arkitekturhistoria. Betydelsen av Frugårds historia hänger samman med den ljusstarka släkten Nordenskiöld. I egenskap av museum hedrar Frugård minnet av den internationellt mest betydande och mångsidiga forskaren som fötts i Finland, Adolf Erik Nordenskiöld, som föddes och växte upp i hägnet av Frugård.

I rumfiler på Buckila gård är historien påtagligt närvarande. Foto: Teuvo Kanerva, 1980-talet. Museiverket, (HK19940104:2725).

Som motvikt till den s.k. herrgårdszonen med tyngdpunkt längs kusten öppnade man Koitsanlahti i Parikkala vid östgränsen 1966, som fick representera historien över donationsjordar i det Gamla Finland. Ända sedan 1920-talet hade man kunnat ta sig en titt på herrgårdslivet för den östtavastländska lantadeln, på släkten von Heidemans hemgård i Urajärvi. Herrgården och dess Wagneriska parker utökade kedjan av herrgårdsmuseer när den övergick i Museiverkets ägo 1987.

De som utgjorde landsortens högreståndskultur var förutom herrgårdarna även prästgårdar och officerboställen – modeller för byggandet på landsbygden, att jämföras med herrgårdarna. Pyynikkilä prästgård i Ruovesi, som hör till prästgårdsarkitekturens absoluta överklass, restaurerades med stöd av en privat donation för att bli det prästgårdsmuseum som vårt land saknade. Hoppet jämnades med marken i en brand i slutskedet av arbetena 1976. Kustö översteboställe, byggd av kronan som tjänstebostad för kommendören för svenska armén på finska sidan, härrör från den karolinska tiden i början av 1700-talet. Det finns bara ett fåtal sådana herrgårdar i vårt land. Gården flätas historiskt och miljömässigt samman med fornlämningarna efter en medeltida biskopsborg.

Herrgårdsmuseerna krävde oavbruten renovering och de som arbetat med dem fick oersättlig erfarenhet av de särskilda kraven det historiska byggnadsbeståndet uppvisade. Militieboställe på Kustö väntar på reparation. Foto: Elias Härö. Museiverket.

Det mesta av byggnadskulturen på landsbygden hör samman med bondeståndet. Utan dess representanter skulle historiebilden ha blivit ofullständig. Genom Museiverkets aktiva arbete kunde man förevisa allmänheten den sydösterbottniska prakten i Yli-Laurosela bondmuseum i Ilmola, den östfinländska välmående lantgården Lyytikkälä i Suomenniemi och vid Ule älv, längs vilken tjära forslats, Lamminaho med sina många byggnader i Vaala.

Arkeologiska kommissionens herrgårdskommitté besiktar Frugård i Mäntsälä 1976. Foto: Museiverket, (RHO469658).

Källor:

Riitta Pylkkänen, Louhisaari – Villnäs. WSOY 1968.

Louhisaaren kartano. Suku ja rälssi, säteri ja kirkko. Toim. Irma Lounatvuori ja Marja Terttu Knapas. Museovirasto 2005.

Museoviraston opaskirjat: Louhisaari (8. painos 1998), Pukkila (1997), Alikartano (1998), Frugård (2005), Kuusisto (2009), Yli-Laurosela (2005).

Martti Blåfield, Nordenskiöld. Suomalaissyntyisen tutkimusmatkailijan & tiedemiehen elämä. Into 2016.

Kauko V. Niinisalo, Anjalan kartano. Kymenlaakson maakuntaliitto 1988. I painos 1964.

Näköaloja Urajärven kartanoympäristöön. Toim. Marja Ivars. Museovirasto 1997.

Unelma työssä Urajärvellä. Urajärven kartanomuseon restaurointi sanoin ja kuvin. Toim. Marja Ivars. Museovirasto 2013.

Kartano ja pappila. Toim. Elias Härö. Museoviraston rakennushistorian osasto 1974.

Pirkko Sihvo, Lamminaho. Elämää Oulujoen Niskakoskella. Museovirasto 2006.

Raila Kataja, Lyytikkälä. Elämää Suomenniemen salomailla. Museovirasto 2001.

Kommentar

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.