1952Förra artikel 1954Nästa artikel

Korpo kyrka – ett exempel på framgångsrik kyrkorestaurering

Planritning av Korpo kyrka från 1871. Bildkälla: Wolmar Westling, Museiverket (HK18711016:62).
Korpo kyrka restaurerades 1952–1953. Arbetena övervakades av Arkeologiska kommissionen, som hade deltagit i projekt för restaurering av våra medeltida byggnader sedan den grundades. Restaureringsfilosofin, visionen av vad som ska restaureras och hur det ska göras, har förändrats stort under det senaste seklet. Man har gått från att idealisera ursprunglighet till att observera värdet av avlagringar och tidsförlopp.

Arkeologiska kommissionen hade sedan den grundades en central position i administreringen av projekten för restaurering av våra medeltida byggnader. Tre slott, fler än hundra kyrkor och ruiner av vardera typen av byggnader har alltid utgjort betydande helhet i det finländska kulturlandskapet. Restaureringen av medeltida byggnader har varit ett projekt på nationell nivå. Härvidlag stöder jag mig i hög grad på Maija Kairamos licentiatavhandling.

Korpo kyrka byggdes 1430–1450. Den är en enskeppig gråstenskyrka med ett torn mot väster. Kyrkans kor är en aning smalare än långhuset. Kyrkrummet täcks av tre stjärnvalv och vid tornet av ett kryssvalv. Kyrkan har ansetts vara synnerligen representativ för våra medeltida kyrkor.

Korläktarens räcke omplacerad och ett triumfkrucifix. Foto: Kati Heinämies, Museiverket (RHO15888:47).

Korpo kyrka restaurerades 1952–1953 och arbetena övervakades av Arkeologiska kommissionen. Innan restaureringen hade olika projekt planerats, men inte alla genomfördes. Församlingen anhöll till exempel 1927 om tillstånd för att utföra provknackningar på kyrkans rappningar för att hitta de ursprungliga målningarna. Kyrkans väggar, pelare och valv var då övertäckta med puts och dekorationsmålningar från 1800-talet. Vid provknackningar senare på senare 1940-talet fann man att det fanns medeltida målningar under rappningen. Inredningen var huvudsakligen från 1600-talet. De medeltida helgonskulpturerna och korläktarens räcke var äldst.

Kyrkans tak var i behov av reparation och 1933 bad församlingen om tillstånd av Arkeologiska kommissionen att belägga taket med tegel av cement. Kommissionen rekommenderade antingen spåntak eller mörkbrända taktegel från Kupittaan savi Oy (Kuppis Lera Ab). Församling beslutade 1940 att belägga kyrktaket med mörka tegel. Arbetet blev klart 1942.

Församlingens och myndigheternas åsikter går isär

I slutet av 1940-talet önskade församlingen ändra inredningen genom att modernisera bänkarna, förnya orgelläktaren, omorganisera kyrkans kor, måla väggar, valv och inventarier samt modernisera uppvärmningssystemet. Konservator Oskari Niemi från Arkeologiska kommissionen gjorde ett inspektionsbesök i kyrkan sommaren 1948, varefter kommissionen brevledes meddelade Korpo kyrkoherdeämbete om sin ståndpunkt. I brevet konstaterades att Korpo kyrka har en särställning på grund av sina byggnadshistoriska egenskaper och att detta också omfattade kyrkrummet. Varken omorganisering av koret, förnyande av bänkarna eller utvidgning av orgelläktaren rekommenderades.

Kommissionen rekommenderade eluppvärmning, även om den uppmanade att även andra alternativ utreddes. Församlingen beslutade att installera vattenburen centralvärme och då måste ett pannrum byggas nära kyrkan. Kommissionen krävde att bänkradernas karaktär av kvarter skulle bevaras. Sittpartierna kunde bräddas och bänkarnas mellanväggar avlägsnas från benutrymmet. Man förhandlade om orgelläktarens storlek och plats och den placerades till slut i koret och vid dess gräns byggde man en tvärläktare, vars front är från slutet av 1400-talet. Avgränsningen av koret kan ses som en hänvisning till medeltida och katolsk rumsindelning, men å andra sidan lämpar sig det öppna koret för den lutherska uppfattningen om kyrkrummet.

Korpo kyrka fotograferad utanför kyrkmuren 1985. Foto: Museiverket (RHO25192:337).

Från planering till genomförande

Nils Erik Wickberg anställdes som planerare av Korpo kyrka respektive arkitekt till Arkeologiska kommissionen. Församlingen beslutade att restaurera sin kyrka för fem miljoner mark. Undervisningsministeriet godkände kommissionens restaureringsplaner och krävde att Arkeologiska kommissionen övervakar arbetet.

Någonting om hur ineffektiv byggplatsen var antyds av att kyrkoherde Lindqvist själv hade blandat kalkfärgen till valven och övre delen av väggarna utan att vänta på den färgspecialist som kommissionens avdelningsdirektör Nils Cleve hade utlovat. Trots det hade kyrkoherden ändå genomfört uppgiften ganska väl. Pannrummet hade även placerats nordväst om kyrkan utanför ringmuren på en synnerligen känslig och olämplig plats vartill kommer att pannan ansågs behöva en sex meter hög skorsten för att kunna fungera.

Restaureringen gjordes sist och slutligen snabbt och slutfördes 1953. Allteftersom arbetet framskred gjorde Wickberg upp planerna i nära samråd med Arkeologiska kommissionens tjänstemän C. A. Nordman, Cleve, Niemi och Lindqvist. Restaureringen lyckades väl och förevisades på utställningen Europa reparerar och restaurerar på Nationalmuseet i november 1958. Det publicerades också en rapport i Arkitekten, fastän man dåförtiden sällan skrev om reparationsbyggande i den. Wickberg var visserligen tidskriftens huvudredaktör i tre omgångar 1946–1949, 1952–1956 och 1958–1959, och kunde påverka innehållet.

De framgångsrika reparationerna till trots kan man i dag reta sig på hur alla gamla byggnader i något skede har totalrenoverats eller restaurerats, och att det inte egentligen alls finns platser där alla historiska lager är kvar. Det är värt att fundera på när man själv börjar förnya eller riva spår efter liv någonstans, om det så handlar om en bostad eller ett obetydligt bruksföremål.

Ett kors på ytterväggen vid koret i Korpo kyrka. Foto: A. Laine 1973. Museiverket (RHO9184:35).

Källor:

Kairamo, Maija 2006: Restaurointietappeja aikaraiteelta – Puoli vuosisataa rakennussuojelua ja restaurointia Suomessa. Teknillisen korkeakoulun arkkitehtiosaston tutkimuksia 2006/25.  

Hiekkanen, Markus 1994: The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. A Systematic Classification and Chronology. Suomen muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja 101. Helsinki: Suomen muinaismuistoyhdistys.  

Hiekkanen, Markus 2003: Suomen kivikirkot keskiajalla. Helsinki: Otava.

Kommentar

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.