Vrouw Maria – Hur ett holländskt handelsfartyg blev en del av Finlands historia

Det utländska handelsfartyget blev även en del av Finlands historia vad gäller sjöräddningen och utredningen av skeppsbrott 1771, och så på nytt nästan tvåhundra år senare, då Christian Ahlström i samband med arkivforskning om ett annat vrak fann dokument av skeppare Reynoud Lourens som gällde fartygets skeppsbrott. En spaningsgrupp ledd av Rauno Koivusaari hittade vraket 1999.  

Skeppare Raynoud Lourens var kapten på fartyget Vrouw Maria som lämnade sin hemmahamn Amsterdam den 5 september 1771 för att segla mot S:t Petersburg med lastrummet fullt med gods till stadens borgare och adel. Detta var i sig inget ovanligt, eftersom grundandet av S:t Petersburg 1703 och naturresurserna i Ryssland gjort den innersta delen av Finska viken till en viktig handelshamn.

Till en början seglade fartygen oftast enbart med ballast, men i och med att stadsinvånarnas behov ökade blev lastrummen fulla även på väg till S:t Petersburg. Socker och annat gods från kolonierna kunde väga flera ton, och de anmäldes rätt noga i tullen vid Öresund, även om också smuggling var vanligt. Av tulldokumenten står det dock klart att det oftast fanns blandat gods ombord på dessa flytande varuhimlar och att godset hade ett märkbart högt tullvärde.  

För Vrouw Marias del var situationen rentav ovanlig: Rysslands kejsarinna Katarina den stora tävlade med den tyska regenten om storleken och kvaliteten på sina konstsamlingar, och hon hade via ombud lyckats skaffa målningar från den nederländska guldåldern som tillhört den nederländska konstsamlaren Gerrit Braamcamp. En del av konstskatterna som köpts på auktion lastades i Vrouw Maria, med ödesdigra följder.  

Från skeppsbrott till försäkringsanmälan

Enligt tulldokumenten från Östersund i Danmark förtullade fartygets kapten lasten den 23 september 1771. Efter att fartyget seglat in i norra Östersjön körde det vilse i en höststorm vid finska kusten, gick på grund och förliste i Nagu ytterskärgård på kvällen den 3 oktober 1771 under besättningens bönestund. Under de följande dagarna försökte fartygets besättning och skärgårdsborna som kommit till platsen rädda fartyget genom att pumpa bort vatten och lossa lasten. Vrouw Maria höll sig ovan ytan i fem dagar, men då besättningen och skärgårdsborna kom för att fortsätta räddningsarbetet den 9 oktober 1771 hade fartyget sjunkit ned i havet. Fartygsbesättningen och den last som räddats transporterades till Åbo och fartygets kapten Reynoud Lourens gjorde en sjöförklaring om händelsen. En del av den last som räddats transporterades, i strid med räddningskompaniets praxis, till Ryssland och lastgodset och lösöret från fartyget såldes i befälhavarens namn på auktion i Åbo.  

Den diplomatiska korrespondens som efter skeppsbrottet fördes om spaningar efter vraket och för att rädda den värdefulla lasten trappades av 1772 då den dykkommissarie som verkade i Finlands yttre skärgård gav en rapport som konstaterade att det är utsiktslöst att försöka hitta vraket. Även självaste filosofen Voltaire beklagade förlusten av konstverken för kejsarinnan i deras korrespondens efter händelsen. Befälhavaren på Vrouw Maria däremot fortsatte enligt tulldokumenten från Östersund segla på Östersjön med ett nytt fartyg i åtminstone några år, och det förlorade fartyget och ägarna till lasten återfick en del av sin egendom i form av försäkringsersättningar.

Från arkivfynd till spaningar

Vrouw Marias skeppsbrott dök upp på ytan igen då Christian Ahlström hittade information om det i arkivet med tullhandlingar från Östersjön då han letade efter ledtrådar för att identifiera vraket Borstö I. Christoffer Ericsson som ledde Sjöhistoriska byrån vid Arkeologiska kommissionen, Museiverkets föregångare, hade velat inleda eftersökningar efter Vrouw Maria 1973, men projektet misslyckades på grund av bristande medel. Sedan dess har fartyget dock fascinerat dykare, marinarkeologer och historieforskare och dess historia är känd även internationellt.  

Spaningarna efter Vrouw Maria inleddes på nytt 1998. Vraket hittades 1999 i samarbete av ekolodoperatör Rauno Koivusaari, föreningen Pro Vrouw Maria och Christian Ahlström. Vraket vilar på havets botten på ett djup av cirka 41 meter. Vrouw Maria har bevarats mycket väl, skrovet är nästan intakt och de lägsta mastdelarna står fortfarande upprätt. Inga av de målningar som förlorats påträffades vid undersökningarna av vraket, men det finns ännu mycket glasgods i lastrummet. 

Museiverket har undersökt vraket sedan 2000. Till en början finansierades undersökningarna via Suomen merimuseon tuki ry fram tills Finlands sjöhistoriska museum i början av 2000-talet inledde det storskaliga internationella projektet MoSS (Monitoring, Safeguarding and Visualizing North European Shipwreck Sites) med finansiellt stöd från Europeiska Unionens Kultur 2000-program. Vrouw Maria var ett av projektets undersökningsobjekt. Efter projektet gjordes en omfattande utredning av vrakets framtid och de olika alternativen.

Vraket blir bekant och skyddat

Efter ett par lugnare år finansierade undervisnings- och kulturministeriet projektet Vrouw Maria under vattnet. Projektets syfte var bland annat att förbättra vrakets tillgänglighet och att undersöka vraket ur olika synvinklar på fyndplatsen. Undersökningarna vid vraket stärkte uppfattningen om att Östersjön verkligen är unikt för bevarandet av vrak och att Vrouw Maria är ett särskilt vrak i sin egenskap som representant för 1700-talets handelssjöfart. Det välbevarade vraket erbjuder ett oändligt antal olika forskningsmöjligheter, allt från skeppsbygge till kolonialhandel och hur vrak bevaras. Fenomen som beror på människans konsumtionsbeteende, slaveri och utarmning av marken till följd av odling av bland annat tobak och färgämnen, har funnits redan under Vrouw Marias tid och kan länkas till nutiden.  

Östersjöns förhållande som bevarare av vrak syns väl i det att man i samband med fältarbetet 2011 hittade föremål som ännu kunde identifieras genom visuell inspektion: kaffebönor, vindruvor med fruktkött kvar samt färgämnen, varav exempelvis indigo ännu kunde gå att användas. Förhållandena vid vraket är rätt bra, även om sönderfallsprocesserna framskrider. Det är önskvärt att vattentemperaturen inte stiger till följd av klimatförändringen. Om så sker kommer även vraken att börja sönderfalla snabbare.  

För att vraket ska förbli så orört som möjligt har ett skyddsområde grundats kring fyndplatsen. Tidvis tas frågan om att häva skyddsområdet upp för debatt. Det finns många välbevarade vrak i Östersjön som ännu väntar på undersökningar och även därför är det svårt att ställa dem i prioritetsordning. Hur som helst spelade fyndet av Vrouw Maria en stor roll som källa för historia och arkeologi samt för utvecklingen av den marinarkeologiska forskningen. En viktig etapp i fartyget Vrouw Marias liv är Europa Nostra-hedersomnämnandet som den virtuella simulationen av vraket fick. Simulationen är ett framsteg i fråga om att visualisera och tillgängliggöra vraket.