2015Förra artikel 2117Nästa artikel

Vad i skyddet och restaureringen av den moderna arkitekturen avviker från åtgärder på äldre byggnader?

Universitetsbacken i Åbo. Foto: Pekka Lehtinen.
I de renoverings- och ändringsprojekt som Museiverket har följt upp i sitt arbete granskar vi med hjälp av bildexempel på objekten karakteristiska frågor gällande renovering av den moderna arkitekturen.

Merparten av den byggda miljön omkring oss började byggas under den senare hälften av 1900-talet. Den återspeglar Finlands framgångssaga; på kort tid genomförd målmedveten omdaning till ett välfärdssamhälle – välstånd på alla fronter. Den tidens arkitektur andas tro på framsteg, tillväxt och effektivitet.

Det som växer fram i nöd riskerar också att försvinna snabbt. Modern arkitektur känns igen på den lätta stilen. Vanliga mål var allmängiltighet, flexibilitet samt experimentalitet och industriell produktivitet. För att kunna bevara dragen i den moderna arkitekturen, är det i ändrings- och renoveringsarbeten viktigt att förstå en byggnads utgångspunkter och egenskaper.

Senast från och med 1990-talet har Museiverket uppmärksammat frågor kring bevarandet av det moderna byggnadsarvet. Verket har varit pådrivande i skyddet av den moderna arkitekturen samt deltagit som expert och myndighet inom byggnadsskydd i renoveringsprojekt, i samarbete med de experter som ansvarat för planeringen och genomförandet av dem.

Oberoende av objektets ålder och arkitekturens karaktär är målet med restaurering helhetsbetonat bevarande av historiska byggnader.

Inom modern arkitektur betonas målen för bevarandet ändå på olika sätt. Experimentella och mångformiga byggmetoder samt det breda utbudet av nya material har fört med sig nya tekniska utmaningar till restaureringsbranschen.

Bild 1. Seminaarimäkis Lyhty i Jyväskylä i under renoveringen. Foto: Pekka Lehtinen.

Den moderna arkitekturens utseende uppstår vanligtvis genom att industriellt tillverkade delar upprepas och passas samman. Delarna är ofta planerade för att tidvis bytas ut och är tillverkade av billiga material. När man vid grundläggande renovering till en början river de delar och system som ska förnyas, kan det hända att det blir kvar en stomme som avklätts också sin betydelse. En stor del av fasaden på Lyhty vid Jyväskylä universitet är av glas. Under renoveringen av byggnaden tog man ned fönstren för restaurering. (Bild 1)

Måste det moderna se nytt ut?

Ett av målen med restaurering är att bevara bevisen på tidens gång. När den moderna arkitekturen uppstod avvek den många gånger från det gamla och invanda, och en viss glans av nytt har hört till. När det börjar bli dags för ett modernt objekt att restaureras, diskuterar man om huruvida det i restaurerat skick ännu ska se nytt ut, om det får innehålla patina och om man får laga det. I byggnadsskyddet och vid restaurering uppfattas även moderna objekt som historiska byggnader, och de ska inte restaureras till nyskick.

Bild 2. Lagad plattläggning i Porthanias fasad. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.
Bild 3. Byggnader på Universitetsbacken i Åbo. Foto: Pekka Lehtinen.

Fasaderna på Porthania (bild 2) och Åbo universitetsbibliotek (bild 3) har beklätts med små keramiska plattor. Sättet plattorna har lagts på, bland annat förläggningen av skarvarna, vittnar om utvecklingsfaserna i det industriella byggandet. Restaurering kräver noggrant beaktande av flera faktorer: exakt rätt storlek på plattorna, rätt nyansvariationer, avståndet mellan plattorna och skarvmetoden. I värdefulla byggnader får konstruktionernas ålder och renoveringarna synas.

Bild 4. Nyrenoverade detaljer på Järnhusets gatufasad. Foto: Pekka Lehtinen.

Målet med restaureringen av gatufasaden på Järnhuset, som ligger i hjärtat av Helsingfors affärscentrum, var att bevara arkitekturen in i minsta detalj (bild 4). Oberoende av objektets ålder är en vanlig utmaning med restaurering att bevara patinan, som minner om de ursprungliga delarna och tidens gång. Armaturerna är monterade på en mässingskiva, som man beslutade att förnya, eftersom den var full av hål och skavanker efter tidigare arbeten. Skyddslisten på ljusslingan ovanför armaturen var inte bara täckt av patina, utan även av ingrott gatudamm och när detta rensades bort försvann även en del av patinan. I andra koppardelar, såsom i armaturerna, på Rautatalo-bokstäverna och på fasadens övre delar, kom man undan med en enkel rengöring och patinan bevarades. Obehandlad, ny koppar och mässing patineras på kort tid och blir då mörka.

Bild 5. Glastegel- och korkväggen på Porthanias huvudtrappa. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

Glastegelväggen i Porthanias huvudentré förnyades, eftersom teglet var sönder (bild). När de omkringliggande ytorna restaurerades eller förnyades, underströks också hur den intilliggande korkväggens föråldrats. Man diskuterade skillnaderna mellan patina och smuts. Korkväggen putsades upp varsamt i syfte att bevara patinan.

Industriella delar – renovera eller byta ut 

En faktor inom den moderna arkitekturen är strävan efter allt effektivare byggande. Man har utvecklat och använt experimentella byggmaterial och -metoder, serieproduktion, prefabricering av delar och industriella produkter.

Det ursprungliga byggmaterialet finns inte nödvändigtvis längre tillgängligt och det lönar sig inte att för några hundra delars skull dra igång en industriell produktion. Man kan överväga huruvida de ursprungliga delarna ska bytas ut helt mot närmaste motsvarande industriella produkter eller om de enskilda delarna som saknas ska ersättas med reservdelar tillverkade för hand. Oftast är det mest praktiskt att utnyttja de ursprungliga delar som är hela, vilket är idealiskt med tanke på byggnadens historiska kontinuitet.

Foto 6. Entréutrymmet i Åbo universitets förvaltningsbyggnad. Foto: Pekka Lehtinen.

Glasväggarnas sköra stålkonstruktioner och det för byggtidpunkten karakteristiska glaset är sådana drag av den ursprungliga arkitekturen i Åbo universitets förvaltningsbyggnad som bör bevaras (bild 6).

Bild 7. Modellen på glaset som glasväggen i Porthanias föreläsningssal ersattes med. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

En av rutorna i glasväggen i Porthanias föreläsningssal var sönder. Man hittade en glasprodukt på marknaden som var tillräckligt lik det ursprungliga glaset (bild 7). Det krävs ofta mycket tålamod för att hitta lämpligt material.

Foto 8. Det ursprungliga teglet i Olympiastadions välvda fasad och det nya modellteglet. Foto: Pekka Lehtinen.
Bild 9. Modelleringsarbete på Olympiastadions välvda fasad. Foto: Pekka Lehtinen.

Sättet som kalkstenstegeldelarna i Olympiastadions välvda fasad skulle förnyas på undersöktes i planeringsfasen med hjälp av ett modelleringsarbete. Endast en del av det gamla teglet kunde tas loss hela. På marknaden finns inte något tegel som till nyansen motsvarar det gamla (bild 8). Man provade såväl att blanda det gamla teglet med det nya som att mura med helt nytt tegel (bild 9). Slutligen beslutades det att beklädnaden skulle genomföras med helt nytt tegel, som man lät tillverka i ett specialparti för att få fram den rätta nyansen.

Bild 10. Undertaksskivorna på Ensos huvudkontor monterades ned under installationsarbetet. Foto: Pekka Lehtinen.

Undertaken i kontorsgångarna i Ensos huvudkontorsbyggnad planerades redan från början så att de skulle vara enkla att öppna upp och förnyas, så att det vid behov skulle vara möjligt att komma åt att serva och reparera de ovanliggande tekniska systemen. Gipsskivornas speciella håltagningar var lättast att bevara genom att ta loss skivorna och förvara dem varsamt (bild 10). Efter installationen av hustekniken kunde man montera tillbaka dem helt oskadda i undertakets stomme, som bevarats i sitt ursprungliga utförande.

Betong

Betong användes på många olika sätt och på framträdande sätt i synliga ytor, ibland också i experimentellt syfte. Den rengjutna konstruktionen och ytan som färdigställdes och finslipades på en gång levde upp till effektivitetsidealet.

I takt med att moderna objekt har blivit äldre, har det blivit uppenbart att betong inte varar för evigt. Vid restaurering av betong kan en utmaning vara att bevara dess linjära utförande.

Bild 11. Byggnader som tillhör Vekaranjärvi garnisonscenter. Foto: Pekka Lehtinen.

Samtliga fasader på gruppen av byggnader vid Vekaranjärvi garnisonscenter är av kal betong som gjutits på plats (bild 11). Det är svårt att addera något till den betonade systematiska och förenklade arkitekturen utan att det blir en stor och uppenbar ändring. Även renoveringar är svåra att genomföra obemärkt. Reparationerna av de lokala betongskadorna i sportcentrets fasad med brädgjuten betong genomfördes som omsorgsfullt hantverk.

Bild 12. Betongkonstruktioner i huvudläktarens tak på Olympiastadion i Helsingfors. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

Huvudläktarens tak på Olympiastadion i Helsingfors är ett bevis på skickligt hantverk under betonganvändningens genombrott på 1930-talet (bild 12). Vid restaureringen ser man till att bevara och bibehålla den brädgjutna betongen synlig.

Bild 13. Dipoli. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

Tidigare utförda renoveringar kan ha eliminerat byggnadens karakteristiska drag. I Dipoli hade de formgjutna ytorna målats med vit latex (bild 13). I praktiken gick det inte att ta bort latexen, vilket innebar att en ändring var oåterkallelig. Vid renoveringen nyanserades den målade ytan närmare den urpsprungliga gråa färgen. Att ändringarna kan återställas är en princip som man måste beakta i renoveringsarbetet.

Bild 14. Tryckeribyggnaden WG. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

Betongelementen i fasaden på tryckeribyggnaden WG förnyades och delarna som gjutits på plats restaurerades då byggnaden gjordes om till museum (bild 14). Det var viktigt att både bevara balansen i den förenklade fasadens måttförhållanden och att hitta en fungerande teknisk lösning. Planeraren letade omsorgsfullt efter den rätta färgnyansen till de betongelement som skulle förnyas. Diskretion var nödvändig på ”överraskande” ställen.

Foto 15. Björkby. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

I förortsbyggande är byggmetoden och materialen ofta enhetliga områdesvis (bild 15). De likartade husen med sina betongelementfasader återkommer – vid renoveringar bör man också bibehålla de för respektive område typiska materialpaletterna.

Bild 16. Detaljer i fasaden på Hanaholmens huvudbyggnad. Foto: Pekka Lehtinen.

Vid grundrenoveringen av Hanaholmens huvudbyggnad var man tvungen att förnya en del av fasadelementen. För att bevara arkitekturens karakteristiska drag förverkligades stenkvaliteten på och kornstorleken i den tvättade betongens yta så nära det ursprungliga som möjligt (bild 16).

Bild 17. Vekaranjärvi soldathem. Foto: Pekka Lehtinen.

Materialurval

Konstruktionernas kala betongytor, de tekniska installationerna som målats röda och lämnats synliga samt de orangeröda plaststolarna definierar inomhusutrymmena i Vekaranjärvi soldathem på ett väsenligt sätt (bild 17). Arkitekturen är välvårdad och har visat sig vara ändamålsenlig och hållbar. De grova materialen och avsaknaden av separata inredningselement är nyckelfrågor med tanke på bevarandet av arkitekturens karaktär.

Bild 18. Detalj i vinylgolvet i auditoriet i Institutionen för biokemi och farmaci. Foto: Pekka Lehtinen.

Vinylplattor blev väldigt snabbt efter att de kom ut på marknaden på 1950-talet allt vanligare som golvyta i offentliga lokaler. Tillverkningen av denna förmånliga, lättanvända och -skötta samt hållbara produkt upphörde på 1980-talet på grund av att de innehöll asbest. Ett mycket snarlikt golv kan skapas med de plastplattor som framställs numera. Vid restaureringen av den tidigare institutionsbyggnaden för biokemi och farmaci vid Helsingfors universitet klipptes denna moderna produkt särskilt till den ursprungliga rutstorleken 25 cm x 25 cm (bild 18).

Bild 19. Aluminiumtaket på andra våningen i WG-byggnaden avlägsnades. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

I led med att WG-byggnaden gjordes om för museibruk, avlägsnade man aluminiumtaket på andra våningen som dels hade täckt och samtidigt visuellt balanserat betongdelarna – detta innebar att ännu mer betong blev synlig i lokalerna inomhus (bild 19). Det finns skäl att bekanta sig väl med logiken mellan byggnadens konstruktioner, system och material.

Systemen och rutterna som arkitekturens ryggrad

Bild 20. Uleåborg universitets systemarkitektur. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

På Uleåborg universitet dominerar allmängiltigheten och systemarkitekturen (bild 20). Såväl konstruktionerna som de tekniska systemen är synliga och en integrerad del av byggnadens arkitektur. Till helheten hör även skyltningen för hänvisningssystemen, inredningen och deras färgrymd.

Bevarande av idén med flexibilitet för ändringar. Om det under ett halvt århundrade inte har uppstått behov av flexibilitet och indelning med mellanväggar, avsedd att kunna ändra utrymmena, har stått kvar i sin ursprungliga position? Är det då i ett sådant här skyddsobjekt godtagbart att avlägsna hela mellanväggssystemet?

Bild 21. Den ursprungliga mellanväggen på Ensos huvudkontor. Foto: Pekka Lehtinen.
Foto 22. Mellanväggskonstruktionen på Ensos huvudkontor. Foto: Pekka Lehtinen.

Den ursprungliga mellanväggslösningen på Ensos huvudkontor var på grund av utrymmenas flexibilitet planerad och genomförd så att väggen skulle gå att demonteras och sedan monteras på en annan plats (bilderna 21 och 22). Det finns ingen information om att denna egenskap ska ha utnyttjats under de 50 första användningsåren.

Foto 22. Den ursprungliga terminalen i ventilationssystemet i restaurangen Lozzi i Seminariebacken, Jyväskylä. Foto: Pekka Lehtinen.

I Lozzi-restaurangbyggnaden i Seminariebacken i Jyväskylä installerade man redan i början på 1950-talet mekanisk ventilation. Den friska luften distribuerades till restaurangsalen via ett plåtrör som man borrat hål i på byggplatsen (bild 22). Vid grundrenoveringen bevarades dessa originaldelar som en del av det fungerande systemet.

Bild 23. Det gamla anropssystemet på Ensos huvudkontor. Foto: Pekka Lehtinen.

Många gånger är det motiverat att även bevara urpsrungliga tekniska detaljer som tagits ur bruk eller som förlorat sin betydelse. På Ensos huvudkontor bevarades larmen för det anropssystem som tagits ur bruk för länge sedan (bild 23).

Bild 24. Korvhusets körrampar rivs. Foto: Pekka Lehtinen.

Tekniska system och trafiksystem är kännetecknande för en modern byggnad. I takt med att användningen ändras kan det hända att de tekniska detaljerna förlorar sin mening och blir utrotningshotade. De för Korvhuset typiska bilramparna revs när parkeringsplanet gjordes om till affärslokaler (bild 24).

Bild 25. Porthanias gång. Foto: Sirkkaliisa Jetsonen.

Nya tekniska system ryms sällan inom de gamla ramarna. När den ursprungliga tekniken stiger åt sidan, ändras ofta lokalernas utseende. I Porthania var konstruktionerna, byggdelarna och hustekniken noggrant sammankopplade (bild 25). Funktionsprincipen för ventilationen bevarades och trots den noggranna dimensioneringen lyckades man passa in de nya systemen i rummen utan att förändra utseendet på gången nämnvärt. De små marginalerna för ändringar utgjorde inget hot mot ändringen.  

Bild 26. Byggnaden för idrottsvetenskapliga fakulteten vid Jyväskylä universitet. Foto: Pekka Lehtinen.

Planeringen av en byggnads renoveringsprojekt måste alltid inledas genom att man klarlägger objektets egenskaper och särdrag. I modern arkitektur omfattar de funktionsprinciper, delar, rutter och slingor samt installationsmetoder för tekniska system. Experten kan inhämta information om behov av renovering och ändringarnas tekniska förutsättningar genom att öppna luckorna till installationsutrymmena och koppla observationerna till byggnadshistorien (bild 26).

Kommentar

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.