1929Förra artikel 1931Nästa artikel

Aarne Äyräpää, stenålderskeramik och landhöjningskronologi

Aarne Äyräpää grupperade kamkeramiken i Finland i tre huvudskeden, den tidiga (till vänster), den typiska (i mitten) och den degenererade kamkeramiken (till höger).
Aarne Äyräpää var en mångsidig arkeolog som år 1930 publicerade en undersökning om relativ datering av stenålderskeramik. Artikeln hette ”Die relative Chronologie der steinzeitliche Keramik in Finnland”.

Aarne Äyräpääs artikel utgjorde kärnan i stenålderskronologin, och grundteserna gäller fortfarande. Äyräpää kopplade samman förekomsten av keramiktyper på stenåldersboplatser med landhöjningen vid Finlands kuster efter istiden.  Den gamla observationen att stenålderboplatserna nästan alltid hade funnits vid stranden var central. När strandlinjen till följd av landhöjningen försköts längre bort, följde bosättningen med. På detta sätt hade arkeologin fått ett utmärkt hjälpmedel för datering av stensåldersboplatser.

För relativ datering av boplatserna använde Äyräpää den s.k. procentmetoden som utvecklats av geologen Wilhelm Ramsay. Han räknade boplatseranas höjd i procent i förhållande till respektive områdes högsta strandlinje under Litorinhavets tid ca 6400 e.Kr. Procentmetoden togs sedermera ur bruk bland annat till följd av att man började använda sig av radiokoldatering på 1960-talet.

Keramiken hade utifrån dekorationer och tillverkningsteknik delats in i olika grupper redan tidigare, men inte förrän Äyräpää kunde metoden kallas systematisk och gruppindelad utifrån ett omfattande material. Den gruppindelning som Äyräpääs föregångare Julius Ailio och Sakari Pälsi åstadkommit måste nästan helt och hållet göras om.

Med stöd av landhöjningskronologin påvisade Äyräpää att de typer av kärl som kallades kamkeramik alltigenom var äldre än snörkeramiken. Däremot visade sig Uskelakeramiken vara äldre än både Kiukaiskeramiken och snörkeramiken. Alla dessa typer av kärl skiljer sig från varandra och förekommer på olika höjder i förhållande till den forna strandlinjen, kamkeramiken högst upp och Kiukaiskeramiken längst ner.

Äyräpää presenterade offentligt sin keramikkronologi första gången 1925 vid ett nordiskt arkeologimöte, och följande år publicerades presentationen på svenska. Det sammandrag som utkom på tyska 1930 är en internationell presentation av samma material och i den lanserades den i synnerhet för arkeologerna kända kombinationen av siffror och bokstäver Ka I:1, Ka I:2 osv. som betecknar keramikgrupper av olika ålder.

Även om dateringen av kärl kan tyckas trivial hör framställningen av kronologin fortfarande till en av arkeologins främsta uppgifter. Utan kunskap om huruvida föremålen förekom samtidigt eller under olika tidsperioder kan man inte dra slutsatser om forna händelser eller bosättningsskeden och hela berättelsen om förhistorien blir inexakt. Därför strävar man efter att kontinuerligt specificera dateringar med nya metoder. Aarne Äyräpää skapade emellertid grunden för en systematisk stenålderskronologi som ännu i dag, nästan 100 år senare, fortfarande i huvudsak används.

Källorna

Europaeus-Äyräpää, Aarne 1930. Die relative Chronologie der steinzeitliche Keramik in Finnland I & II. Acta Archaeologica I. Fasc. 2 & 3.

Siiriäinen, Ari 1989. Aarne Äyräpää ja kampakeramiikka. Aarne Äyräpää. Tutkija Opettaja Kansalainen. 1980-luvun näkökulmia. Museovirasto.

Äyräpää, Aarne 1926. Stenålderskeramik från kustboplatser i Finland. Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja XXXVI:1.

Kommentar

  • Peakify

    <a href=https://vslasixv.com>buy lasix

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.