1965Förra artikel 1967Nästa artikel

Byggnadshistoriska byrån i fronten för värnande av kulturmiljön

Personalen vid byggnadshistoriska byrån i skiftet av 1960–1970-talet. Avdelningsdirektör Antero Sinisalo till vänster. Foto: Museiverket (RHO469652).
Hos Arkeologiska kommissionen hade byggnadskulturella ärenden sedan gammalt före 1960-talet skötts inom historiska avdelningen. Ämbetsverkets egen arkitekt tjänstgjorde som restaureringsexpert.

När Nils Cleve blev statsarkeolog tillsattes tjänsten som intendent för historiska avdelningen med amanuens C. J. Gardberg 1960. När han ändå rätt snart fick platsen som intendent på Åbo museum, tillsattes tjänsten som intendent för historiska avdelningen med amanuens Antero Sinisalo, med byggnadshistoriska frågor som särskild uppgift. Detta var begynnelsen för specialiserad byggnadshistorisk verksamhet vid Arkeologiska kommissionen. Verksamhetsenheten växte gradvis och utsågs till ”byggnadshistoriska sektionen”. Eftersom 60-talet innebar genomgripande utveckling såväl samhällsmässigt som inom vårt förvaltningsområde är det skäl att återkalla i minnet alla de tjänstemän och funktionärer som ihärdigt knegade inom sektionen. Då jag har skrivit detta utifrån mina minnesbilder och de intervjuer som jag hållit, beklagar jag verkligen om någon förblivit onämnd.

Liisa Eerikäinen, Elias Härö och Margaretha Ehrström på Byggnadshistoriska avdelningen i Riddarhuset. Foto: Museiverket (RHO469656)

Det skedde mycket i den byggda miljön. Utvecklingen efter kriget ändrade historiska miljöer väsentligt och med en fart som inte skådats tidigare. Reparationerna av slott tärde mycket på sektionens resurser. Huvudbyggnaden i Åbo slott hade reparerats efter krigsskadorna. Tavastehus slott, som tjänat som fängelse, undersöktes under ledning av Knut Drake med student Elias Härö som assistent. Härö gjorde senare en betydande och mångsidig tjänstemannakarriär vid Museiverket. Det stora reparationsarbetet med Olofsborg hade inletts 1959 med att Sinisalo ledde undersökningarna. Hans assistent var Henrik Lilius, från 1961 Pekka Kärki och följande år Liisa Eerikäinen.

Byggnadsskydd innebär att vänja sig vid besvikelser och förluster. Fontellska huset i Jakobstad hann Museiverket inte rädda, då rivningsarbetena påbörjades på natten innan myndigheterna anlände. Foto: Margaretha Ehrström, Museiverket (RHO469657).

Ämbetsverkets arkitekt var Esko Järventaus. Tillsammans med Sinisalo övervakade han många kyrkorenoveringar. För undersökningar av Bjärnå kyrka anställde man Olavi Tapio 1962. Thorvald Lindqvist hade deltagit i renoveringen av Åbo slott och utsågs till extraordinarie byggnadsritare. Tack vare sin expertis som professionell målarmästare blev dock hans främsta uppgift att instruera ytbehandlingsarbeten på kyrkor och andra offentliga byggnader. Stegvis börjande han övervaka renoveringen av otaliga träkyrkor och utförde även reparationerna tillsammans med sitt arbetslag.

När Järventaus övertog tjänsten som professor i arkitekturhistoria vid Uleåborgs universitet 1961 blev Heikki Havas kommissionens arkitekt. Två år senare inrättade man en amanuenstjänst för byggnadsforskning och skyddsuppgifter som magister Aarne Heimala innehade till sin förtida död (1966). Han fokuserade framför allt på forskning i befästningar i Sydöstra Finland. Henrik Lilius ärvde Heimalas ämbete. År 1962 hade han inlett en generell inventering av byggnadskulturen i våra städer i syfte att skydda de mest värdefulla delarna av den. Lilius värvade skribenten till denna inlaga med i inventeringarna, och städernas byggnadshistoria och skyddet för dem blev en central sektor för såväl ämbetsverket som särskilt mig. Jag fortsatte i ämbetet när det blev ledigt efter Lilius 1967. Olavi Tapio fick en annan amanuenstjänst som inrättades 1964.

Arkitekt Maija Kairamo anställdes genom arbetsanslag som assistent för arkitekt Havas och utnämndes till tjänsten som extraordinarie arkitekt, vilken hade inrättats 1967. På Sveaborg planerades reparationsarbetena av bland annat arkitektstudent Esko Vormala, assistent för intendent Olof af Hällström. Student Lasse Laaksonen anställdes för arkeologiska utgrävningar på rivningsplatsen för Julinska huset i Åbo. På byggplatsen gjorde rutinerade ritare såsom Timo Heikkinen, Eero Jama, Reino Peltonen, Sakari Saikkonen och Veijo Laine med stöd av arbetsanslag byggnadsmätningar med tanke på skydd och restaureringsarbeten.

Byggnadshistoriska avdelningens byrå i Riddarhuset innan datorerna hittat fram till alla arbetsbord. Foto: Museiverket (RHO469660).

Byggnadshistoriska sektionen arbetade tämligen självständigt fastän den formellt faktiskt var en del av historiska avdelningen. Sektionen blev en självständig ”byggnadshistorisk byrå” 1966 och ställdes direkt under statsarkeolog Cleve. Byrån med sina redan drygt 20 tjänstemän satt mycket trångt på vindsvåningen i Nationalmuseets flygel mot Museigatan. De hade två telefoner, en i Sinisalos rum och en för allmänt bruk. Det fanns ingen tjänstebil – endast två tjänstemän hade en egen bil, vilka användes flitigt vid inspektionsresor.

Kompetensen i restaurering upprätthölls genom fältarbeten, här på Lammi gård i Sammatti. Arkitekt Panu Kaila i förgrunden. Foto: Museiverket (RHO469659).

Arbetsuppgifterna ökade snabbt, personalen i makligare takt

På byrån beredde man årligen tiotals ärenden avseende reparationsplaner för kyrkor, offentliga och privata byggnader samt i kommunala förslag till detalj- och byggnadsplaner. Man utarbetade skyddsförslag, inspekterade platser i hela landet och insamlade basdata om byggnadskulturen såväl på landsorten som i städer och industriområden genom att göra inventeringar. På så sätt bildade man sig så småningom en bild av hurdan gammal byggd miljö som ännu fanns kvar och var. De viktigaste restaurerings- och skyddsärendena behandlades vid byråpersonalens gemensamma möten, men kommissionens kollegium fattade de officiella besluten.

Personalen fick ett betydande tillskott 1966 när studenterna Irma Lounatvuori, Marja Terttu Hellstén (Knapas) och Ritva Tuomi (Wäre) fick börja arbeta på byrån för att utföra museipraktik för sina studier i konsthistoria. Lounatvuori inventerade herrgårdar, Hellstén gjorde utgrävningar vid Lojo kyrka och Tuomi dokumenterade stadsbyggnader. Samma år inledde Rainer Knapas forskningsarbete vid Olofsborg i sällskap med Matti Laamanen. Timo Keinänen kom för att sommarjobba med stadsinventeringar 1966. Kristiina Thomenius och Leena Mattila skötte ritningsarkivet. Maire Jokilehto (Sinisalo) och Liisa Rouvali (Metsävuo) var byråsekreterare och maskinskrivare.

Avdelningens personal firar fastlag på Sveaborg 1967. Foto: Museiverket (RHO469646).

Närmare trettio personer arbetade nu på byrån. Byrån flyttade bort från Nationalmuseets vind 1967 till Riddarhuset där den sedan var verksam till millennieskiftet i mycket speciella lokaler. Via ett sommarjobb 1970 kom Lauri Putkonen till samma arbete som Keinänen några år tidigare. Hanna Saarimaa (Kronlöf) anställdes 1968 till uppgiften att inventera byggnadskulturen på landsorten. År 1971 fick byrån en kvalificerad expert i restaureringsplanering: arkitekt Panu Kaila. Även Sirkka Valanto togs med i inventeringen av landsorten från början av 1972, två månader innan Arkeologiska kommissionen ändrades till Museiverket.

Bara tio hade juridisk position som tjänsteman, resten var avlönade med arbetsanslag och projektmedel. Ofta var arbetsförhållandena splittrade och först på 1970-talet blev anslagen bättre och anställningsförhållandena omvandlades på en gång till tjänster. Personalen på efterträdaren till byggnadshistoriska byrån – byggnadshistoria avdelningen – ökade stegvis till 60–70 personer.

Avdelningens personal firar sin årliga fastlag på Sveaborg. Motion i det fria favoriserades av vädret 1975. Foto: Museiverket (RHO469669).

Andan och arbetsivern var god på byrån. Alla ansåg sig arbeta för det gemensammas väl. Vi var stolta över att få tjäna fosterlandet i att värna om dess kulturarv. För andan på byrån var det viktigt att vi utnyttjade alla möjligheter till gemytlig samvaro för personalen. Elias Härö ordnade bland annat fastlagsfester vintertid på Sveaborg, dit vi skjutsades med arméns slädar längs en väg över isen. Våren firades med en studieresa och picknick till någon aktuell plats. Personalens födelsedagar och andra märkesdagar firades på Riddarhuset, vilket skapade en positiv anda av samhörighet.

Byggnadshistoriska byrån uppstod och utvecklades under en tid av väldiga samhällsomvälvningar såväl i städerna och tätorterna som på landsbygden. På 1960-talet revs byggnader i allt snabbare takt. Skyddsmöjligheterna var svaga. Att man reparerade eller till och med restaurerade gamla hus var dock en praxis som sakteligen fick fotfäste. Sysselsättningsanslag gjorde det bland annat möjligt att iståndsätta slott, befästningar, fornlämningar och byggnader i områden med undersysselsättning.

På 1960-talet breddades skyddsmålen för kulturmiljön och man strävade efter att nå resultat inom ramen för samarbete med olika myndigheter och institutioner, såsom byggnadsstyrelsen, inrikesministeriet och senare miljöministeriet, länsstyrelserna, Kyrkostyrelsen, regionplaneförbunden, högskolorna, kommunerna, museer och hembygdsföreningar samt förstås med ägarna till gamla byggnader. Ett byggnadsråd kallade Arkeologiska kommissionen för ett ”sentimentalt ämbetsverk”, vilket bara gjorde oss stolta.

När Museiverket fortsatte Arkeologiska kommissionens arbete 1972 blev byggnadshistoriska byrån en byggnadshistorisk avdelning från den 1 mars.

Personalen vid byggnadshistoriska avdelningen på 1990-talet. Foto: Museiverket (RHO469663).

Kommentar

  • Glittipse

    <a href=https://vskamagrav.com/>buy kamagra uk with mastercard

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Glittipse

    <a href=https://ponlinecialisk.com>buy cialis online usa

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.