1975Förra artikel 1977Nästa artikel

Klädesfabriken gjorde skyddshistoria 1974–1977

Rivningen av klädesfabriken. Bild: Paavo Korhonen, Vapriikki.
Rivningen av klädesfabrikens byggnader och byggandet av nya byggnader på området lämnade ett gapande sår i Tammerfors hjärta. Den långvariga skyddsdebatten ökade uppskattningen för industrimiljöer. Attityderna till skydd av byggnader förändrades permanent.

En sorglig thriller

År 1974 överklagade hembygdsaktivister i Tammerfors[1] inrikesministeriets beslut om att klädesfabriken skulle rivas, och Museiverket lämnade in ett förslag om att de sju äldsta byggnaderna på området skulle skyddas. Ett årslångt åtgärdsförbud utlystes för området. Länsstyrelsen beslöt att skydda några byggnader, men Museiverket överklagade beslutet till statsrådet och höll fast vid sina tidigare krav. Som en kompromisslösning föreslogs att bolaget och staden skulle skydda varsin del av byggnaden. Detta godkändes inte och bolaget föreslog en köpesumma på 29,3 miljoner mark för staten.

Statsrådet behandlade ärendet i tre olika regeringar och undervisningsministeriet utredde ersättningsproblemet utan att hitta någon lösning. Även president Kekkonen tog ställning till frågan i ett så kallat kvarnbrev. Klädesfabrikens verkställande direktör inledde rivningen år 1976, men statsrådet avbröt arbetet och beslöt att sex byggnader skulle skyddas – en hade redan hunnit rivas. Emellanåt var brevet angående anmälan om rivning också försvunnet och utbildningsminister Väyrynen var missnöjd över att ”gentlemannaavtalet” hade brutits. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen, som upphävde statsrådets beslut om skydd år 1977. Klädesfabrikens skorsten revs på Tammerfors 198-årsdag den 1 oktober 1977.

Ända sedan processens början hade det förts livliga debatter i lokala och nationella tidningar. Bland annat ägnade tidningen Arkkitehti år 1975 ett helt nummer åt skyddsdebatten i Tammerfors. Även nationella organisationer tog ställning för skyddet av byggnaderna[2].

Som ett efterspel lämnade bolaget in ett krav på ersättning, och Åbo hovrätt dömde staten att ersätta klädesfabriken för de extra utgifter på 1,1 miljoner mark som skyddsbeslutet orsakat. Högsta domstolen upphävde hovrättens beslut år 1984. Byggnadsskyddslagen visade sig tandlös.

År 1981 var klädesfabrikens byggnader rivna, med undantag av två byggnader som överlåtits till Tammerfors stad och som senare skyddades i stadsplanen. Dessa byggnader gjordes till hantverks- och konstindustricentrum, turismcenter och ungdomskafé. På den plats där klädesfabriken stått restes Hotell Ilves (1986) och köpcentret Koskikeskus (1988).

Polariseringen blev ett hinder för samförstånd

Klädesfabriken hade flyttat sin verksamhet till stadens utkant redan år 1967. Beslutsfattarna i Tammerfors ville få bort de historiska industribyggnaderna från stadens centrum, där markpriserna hade ökat kraftigt. Man ville se framåt och bygga en modern stad men fokus på kultur och utbildning. I enlighet med tidens ideal ville man förnya området kring Tammerforsen genom att bygga en öppen stadsstruktur med lamellhus och torn.  

Den kris som skyddskraven givit upphov till blev total i korstrycket mellan olika värderingar och perspektiv. Ekonomiska och kulturella värden, privat- och samhällsekonomiska värden, kort- och långsiktiga beräkningar samt andra möjliga perspektiv ställdes mot varandra.  

Området kring Tammerforsen sågs också på olika sätt av olika personer. Man debatterade huruvida klädesfabriken alls hade något nationellt värde. Rödtegelmiljöerna uppskattades inte och man ville göra sig av med arbetarhistorien. De gamla industribyggnaderna betraktades som värdelösa, smutsiga, dystra, fula och gammalmodiga. Byggnadsskyddet var också i övrigt ganska selektivt under denna tid.  

Finland var på efterkälken när det gällde skyddet av det industriella arvet. År 1975 firades ett arkitekturarvsår utlyst av Europarådet [3], och en konferens för personer som intresserade sig för industrihistoria ordnades i Tyskland. Finland deltog inte i någotdera av dessa initiativ.  

Man hade ingen erfarenhet av skydd och återanvändning av industribyggnader. En industrihistorisk inventering med fokus på den tidiga järnindustrin hade precis kommit igång.

Klädesfabriken i Tammerfors. På platsen finns numera ett hotell och ett köpcenter. Bild: Paavo Korhonen, Vapriikki.

Har vi lärt oss någonting?

Det gjordes inga försök att få de nya byggnaderna att smälta in i Tammerforsens rödtegellandskap, och när det gäller denna fråga har tiden inte läkt alla sår.  

I fortsättningen tog man mer hänsyn till Museiverkets synpunkter vid planläggningen av området norr om Tammerforsen. År 2005 revs ändå färgeribyggnaden Värjäämö, som var en av de äldsta byggnaderna vid Tammerforsen.  

Ett ambitiöst betänkande från byggnadsskyddskommittén blev klart år 1974, vid samma tid som konflikten om klädesfabriken fick sin början. Det påverkade dock inte klädesfabrikens öde. Byggnadsskyddslagen har sedermera förnyats i ett par omgångar, men ersättningsfrågan har inte fått någon lösning. Markanvändnings- och bygglagen från år 1999 har ökat dialogen i planläggningen.  

Fotnoter

[1] Pirkanmaan Perinnepoliittinen yhdistys ry, Pirkanmaan Luonnonsuojeluyhdistys ry, Tampereen Luonnonystävät ry och ett antal privatpersoner överklagade den av inrikesministeriet fastslagna andra detaljplanen för klädesfabrikens område år 1974.

[2] ICOMOS (International Council on Monuments and Sites) avdelning i Finland, Rakennustaiteen seura, Finlands Arkitektförbund och föreningen för samhällsplanering.

[3] European Heritage Year 1975.

Källor

Arkkitehti -lehti 2/1975  

Helander, Vilhelm ja Sundman, Mikael ”Miltä näyttää maamme – ympäristön muutos ja rakennusperinnön kohtalo -näyttelymoniste. Suomen rakennustaiteen museo. 1982.  

Hirvikallio, Seija arkkitehtitoimisto. Tampereen Verkatehtaan vanha pääkonttori. Rakennushistoria- ja kulttuuriympäristöselvitys. 2012.  

Kansallismaisema 1993. Ympäristöministeriö. Vantaa 1993. Kosunen, Lasse 1994. Finlaysonin tehdasalue Tampereella. Rakennuskanta – historia ja tulevaisuus, Tampere.

Kärki, Pekka. Monumenteista miljöösuojeluun. Rakennusmuistomerkkien suojelun kehityspiirteitä 150 vuoden aikana. 1978. Helsinki: Eripainos. Taidehistoriallisia tutkimuksia 89–96.  

Lähteenmäki, Marja. Tammerkosken kansallismaisema teollisuusperintönä verkatehtaasta Finlaysoniin 1965–2005. Akateeminen väitöskirja. Helsinki 2017.

Mattinen, Maire 1985. Teollisuusympäristöt: Teollisuusympäristöjen dokumentointi. Työväenperinne, Helsinki.

Mattinen-Häyrynen-Kairamo-Tuomi, toim. 1999. Monuments and Sites, Finland. Helsinki: ICOMOS.  

Rakennussuojelukomitean mietintö. 1974:80. Helsinki.  

Kommentar

  • Inotshene

    What Does Amoxicillin Treat Exteds <a href=https://xbuycheapcialiss.com/>cialis online pharmacy</a> Sheect Online Discount Viagra Cialis

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Inotshene

    http://hcialischeapc.com/ - best place to buy cialis online forum

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Inotshene

    <a href=http://fcialisj.com/>cheapest cialis

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Peakify

    <a href=http://sscialisvv.com/>cialis 5 mg best price usa

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.