2016Förra artikel 2117Nästa artikel

Kulturarvet är inte utan utopier

Foto: Kari Rainer Pulkkinen, Museiverket (JOKAKP22_05Muo:2).
När det gäller kulturarvets framtid är det till syvende och sist inte fråga om anslag, verkens verksamhetsförutsättningar eller lagstiftningen. Kulturarvets öde baseras på utopier. Men hur går det när utopierna falnar?

Den finska framtiden föds

Det moderna skyddet av kulturarv utformades på 1800-talet då Finland ännu var en del av Ryssland. Bevarandet grundade sig på en internationell romantisk idérörelse, som förankrade kulturelitens tanke om den finländska nationen och dess särpräglade kultur.  

Den finska kulturens rötter var rotade i forntiden. De skulle blottläggas och lyftas till nuet för att stärka nationen. Byggandet av det förgångna ledde till insamling av muntligt kulturarv. Elias Lönnrot (1802–1884) skrev Kalevala baserat på folklore.  

Materiella lämningar togs med i bevarandet av Finlands förgångna under den senare hälften av 1800-talet. Den första fornminnesförordningen gavs 1883. Dess skydd omfattade såväl fornlämningar som fornfynd. För förverkligandet av förordningen grundades ett statligt organ, Arkeologiska byrån, under följande år. Byråns uppgifter omfattade forskning och förvaltning av kulturarvet. 

Vårt gemensamma förflutna baseras på en utopi

Kulturarvet är ett spår av det förgångna, men dess skydd riktas till framtiden. I Finland föddes värnandet om kulturarvet ur strävan efter en utopi. Utopi innebär en vision om en bättre värld och ett mer rättvist samhälle. Utopier är samhälleliga och de innefattar ett löfte om delaktighet i framtiden. Den nationalromantiska utopin var att det finns en nation som heter ”Finland”. Genom uppskattningen av den finländska kulturens förflutna har nationens medlemmar möjlighet att formge en gemensam framtid.  

Medvetenheten om kulturarvet och framtidslöftet som det för med sig var man tvungen att förflytta utanför eliten. Detta var folkupplysningens uppgift. Värnandet om kulturarvet gjordes statligt. Arkeologiska byråns namn ändrades 1908 till Arkeologiska kommissionen, som 1972 i sin tur ersattes med namnet Museiverket. Den statliga kontinuiteten syns även i lagstiftningen, eftersom den gamla fornminnesförordningen 1963 ersattes med lagen om fornminnen. Utopin om finskhet och en gemensam framtid, som stödjer kulturarvsarbetet, bevarades i det självständiga Finland.

Foto: Kari Rainer Pulkkinen, Museiverket, (JOKAKP26_01Tu:1).

En ny tapper utopi

Den nya världsordningen som reste sig ur askan efter andra världskriget var en vattendelare i den finländska kulturen. En ny utopi började ta form och i led med den ekonomiska tillväxten under 1960-talet skapades en tanke om en välfärdsstat. Den statliga folksuveräniteten förändrades till en social folksuveränitet och statsmaktens uppgift var att ta hand om befolkningen.  

Framtiden som denna nya utopi målade upp lösgjordes helt från det förgångna och kulturarvet. Dessa ersattes av modernism, ekonomisk effektivitet och den naturvetenskapliga kunskapens objektivitet. Kulturarvsarbetet fortsatte dock i form av statlig verksamhet, men utan den nationalromantiska tidens radikalism. Den stora utvecklingen av Museiverkets historia på 1900-talet nådde sin kulmen: förvaltningsuppdragen förbrukade allt mer resurser från forskningen. Forskningsarbetet fördes över på universiteten.  

När välfärdsstaten hade etablerats, började den förlora sin utopiska livskraft. På 1990-talet framträdde en ny utopi i form av IT, det vill säga informationsteknologi. Dess flaggskepp var Nokia. Toppteknologin innehöll ett löfte om en framtid av välstånd och välfärd. Där levde internationella och kommunicerande medborgare.  

I IT-framtiden och finländskheten som den formade hade kulturarvet en allt mindre roll. Utopin hade inget förflutet.

Rivningen av biosalongen Bio-Bio i Kotka i september 1984. Foto: Lauri Sorvoja, Museiverket (JOKALS13Elo01:1).

Utopins fenixfågel?

Finländskhetens IT-utopi rämnade i början av 2000-talet. Nokias ställning på telefonmarknaden kraschade. Framtiden var inte längre överdådig och grunden till finländskheten kunde inte vila endast på informationsteknologin.  

Den avtagande framtidstron var världsomspännande. Det finns inte en modig utopi som bringar samman människor och får dem att sträva efter det som komma skall. Välfärdsstatens öde och individernas livsgrund sågs som osäker. Som värst krympte den samhälleliga verksamheten till att undvika risker och framtidsutsikterna till kalkylmässiga sannolikheter.  

Finländskhetens nästkommande utopi kan vi bara gissa oss till. Likaså är det oklart vilken ställning kulturarvet kommer att ha i den utopin. I vilket fall som helst har dialogen om kulturarvet och vikten av det förstärkts kraftigt under 2000-talet. Diskussionen omfattar ofta en tanke om gemenskap och gemenskapens viktiga roll i skyddet av kulturarvet. Denna ”gemenskap” används dock oftast som en abstrakt term. Man pratar inte om vilka som ingår i den, vilka som talar för gemenskapen eller vart gemenskapen är på väg.  

Den obestämbara gemenskapen grundas inte på en utopi om en nation eller en vision om en delad framtid i klass med nationalromantiken. Är dialogen om kulturarvets gemenskap ett uttryck av den nuvarande osäkerheten eller är den ett tecken på en ny utopi som håller på att skapas? Och hur påverkar den Museiverkets uppgifter?

Museiverkets arbete fortsätter även i framtiden, men då forskningen avslutas och gemenskapen betonas, förändras dess verksamhetsbild. Sannolikt kommer rollens tyngdpunkt att ligga på administrativ planering samtidigt som beslutsfattandet decentraliseras och förs närmare de lokala gemenskaperna.

Maaseudun Tulevaisuus-redaktionens fönster i Maalaistentalo i Helsingfors cirka 1960. Foto: Erkki Voutilainen, Museiverket (JOKAMT2MT62:1).

Källor

Immonen, Visa 2016. Tutkimuksen ja hallinnon ristiaallokossa – 2 / Muinaistieteellinen toimikunta 1917–1972. (Museoviraston julkaisuja 3.) Helsinki: Museovirasto.  

Kervanto Nevanlinna, Anja & Kolbe, Laura (toim.) 2003. Suomen kulttuurihistoria 3: Oma maa ja maailma. Helsinki: Tammi.  

Lakkala, Keijo 2014. Utopia tänään: Yhteiskunnallisen mielikuvituksen metodologiaa. Jyväskylä: Kampus Kustannus.

Kommentar

  • Glittipse

    <a href=http://vslasixv.com/>buy lasix uk

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Glittipse

    <a href=http://vscialisv.com>cheapest cialis 20mg

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.