1931Förra artikel 1934Nästa artikel

Arkeologisk inventering och katalogisering som arbetsredskap för bevarande av fornlämningar

Röset från bronsåldern på Kasberget i Raseborg inventerades som en del av inventeringen i Snappertuna år 1936. Redan J. E. Wefvar nämner röset i sin artikel Fornlemningar i Raseborgs vestra härad i Finska Fornminnesföreningens Tidskrift IV av år 1879. Foto: Päivi Maaranen.
På 1920-talet oroade man sig på Arkeologiska kommissionen över att fasta fornlämningar ofta rördes utan tillstånd. På grund av detta skadades flera fornlämningar i Nyland år 1930. Detta ledde till att man föreslog en inventering av socknarna längs Nylands kust och att man utifrån inventeringen skulle trycka förteckningar över fornlämningarna.

Arkeologiska inventeringar har en viktig roll när det gäller att samla in uppgifter om fornlämningar. De utgör ett systematiskt arbete som innefattar sökande, lokalisering och avbildning av arkeologiska objekt. Inventeringarna tjänar det myndighetsarbete som gäller att bevara objekten, men utgör även en källa för forskning och spridning av information.

Även om det inte fanns mycket resurser för inventeringarna kunde fornlämningarna i Karis katalogiseras år 1932. Inventeringen av fornlämningar i Karis åren 1931–1932 kunde genomföras tack vare ett stipendium som beviljats av Nylands Nation. Därefter genomfördes inventeringar med hjälp av stipendier och andra finansiella stöd bland annat i Helsinge socken, Hitis och Sjundeå före utgången av år 1940. Under 1930-talet inventerades fornlämningarna i Fasta Finland i åtminstone 19 kommuner och på 1940-talet åtminstone i 17 kommuner. På 1920-talet hade endast nio kommuners fornlämningar inventerats.

Ett fyrsidigt stenröse på Själdberget i Raseborg är den första fasta fornlämningen som Nils Cleve nämnde i sin rapport om inventeringarna åren 1931–1932. Foto: Päivi Maaranen.

Utgångspunkterna och arbetsmetoderna för inventeringarna framgår tydligt i de inledande styckena i inventeringsrapporterna.[1] Exempelvis nämner Nils Cleve i sin rapport om inventeringen i Karis under åren 1931–1932 att terrängen noggrant genomsöks enligt inventeringsplanen. På så sätt kan alla bevarade fasta fornlämningar avbildas och kartläggas. Därutöver konstaterar han att en systematisk genomgång av terrängen kräver stor noggrannhet. Därför måste alla branter och kullar genomgås i vissa områden.

Inventeringen kan anses utgöra en av de äldsta formerna av arkeologisk undersökning. Till exempel blev man på 1600-talet intresserad av att få uppgifter av forna minnesmärken i terrängen även i den östra delen av Konungariket Sverige. Därför uppmanades till exempel antikvitetskollegier, biskopar och landshövdingar att inleda en hela riket omfattande inventering av minnesmärken år 1666 . Man ansåg att det enda säkra sättet att bevara minnesmärken för kommande generationer var att samla in uppgifter om objekten i antikvitetskollegiernas arkiv. Inventeringen blev ganska kortvarig, men från den östra rikshalvan sändes i alla fall cirka 20 inventeringsrapporter till Stockholm.

Inventerandet upptogs igen i Finland vid utgången av 1800-talet. Finska fornminnesföreningen grundades år 1870. Därutöver grundades Arkeologiska Byrån år 1884 som 1908 döptes om till Arkeologiska kommissionen. Finska fornminnesföreningen lät genomföra inventeringar i häraden och socknar i syfte att hitta och skydda fädernelandets minnesmärken. Fram till 1912 hade inventeringar utförts i stora delar av Södra Finland, i delar av Mellersta Finland och i de södra delarna av Lappland. I nordöstra Finland, i en del av Österbotten och i det nordligaste Lappland förblev inventeringarna ännu outförda. Arkeologiska kommissionen kompletterade sitt arbete genom att utföra noggrannare inventeringar.

Kummel från järnåldern. Arorinne i Lojo nämns i Anna-Lisa Lindelöfs förteckning över gravruiner i Nyland från år 1913 som arkiverats i häradens berättelser i Museiverket. Foto: Päivi Maaranen.

De inventeringar som utfördes från och med 1930-talet uppdaterade småningom de uppfattningar som bildats utifrån inventeringar från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal gällande fornlämningarnas antal och särdrag. Senare genomförda inventeringar har i sin tur fortsatt att komplettera och uppdatera kunskapen om arkeologiska objekt. Under efterkrigstiden hade inventeringarna en viktig roll i samband med utredningen av arkeologiska objekt i Norra Finland. På grund av påbörjade kraftverksprojekt i Uleåborgs och Lapplands län i medlet av 1950-talet utfördes inventeringar på många olika områden, men ett flertal fornlämningar hann emellertid förstöras innan de arkeologiska undersökningarna inleddes.

Sylväjänniemis stenåldersboplats i Kuhmo är en av de fornlämningar som inventerats i området Norra Finland. Foto: Päivi Maaranen.

På 1960-talet fick inventeringarna en ännu större betydelse i samband med planeringen och verkställandet av markanvändningen. Arkeologiska kommissionen anställde en inventerare för en ordinarie tjänst år 1962, och före utgången av 1967 hade redan 55 kommuner inventerats. Regionplaneorganen började även delta i kostnaderna för arkeologiska inventeringar. Således började man göra inventeringar på ett mer omfattande sätt än tidigare på olika håll i Finland. Uppgifter om resultaten offentliggjordes bland annat i form av regionplaneorganens förteckningar över fornlämningar och andra kulturhistoriskt betydande objekt.

En inventering görs alltid på nytt med bestämda intervall. Då strävar man efter att precisera redan tidigare kända fornlämningar och söka nya objekt som man inte upptäckt i samband med tidigare inventeringar. Varje ny inventering kompletterar de tidigare och ger uppdaterad information för skyddsverksamhet, forskning och undervisning. Inventeringsarbetet som tog sina första steg redan på 1600-talet fortsätter således fortfarande. Även i dag finns det flera kommuner i Finland på vars område nya inventeringar behövs för uppdatering av uppgifterna om arkeologiska objekt.

Referenser:

[1] Cleves text är skriven enligt följande: Enligt den för inventeringen givna planen skulle terrängen noga genomgås, så att om möjligt alla bevarade fasta fornlämningar bleve förtecknade och kartlagda. (Sidan 1)... Det systematiska genomgåendet av terrängen kräver stor noggrannhet, då i vissa trakter varje kulle, varje backe måste utforskas. (Sidan 2).

Litteratur

Halinen, Petri & Immonen, Visa & Lavento & Mika, Mikkola, Terhi & Siiriäinen, Ari & Uino, Pirjo (toim.). 2009. Johdatus arkeologiaan. Gaudeamus, Helsinki.

Härö, Mikko. 1984. Suomen muinaismuistohallinto ja antikvaarinen tutkimus. Muinaistieteellinen toimikunta 1884–1917. Museovirasto. Valtion painatuskeskus, Helsinki.

Immonen, Visa. 2016. 1917-1972 Muinaistieteellinen toimikunta. Tutkimuksen ja hallinnon ristiaallokossa. Museoviraston julkaisuja 3. Lönnberg Print & Promo.

 Museovirasto. 2017. Kulttuuriympäristön palveluikkuna. Kulttuuriympäristön tutkimusraportit. https://www.kyppi.fi/palveluikkuna/portti/read/asp/default.aspx.

Maaranen, Päivi & Kirkinen, Tuija (toim.). 2000. Arkeologinen inventointi, opas inventoinnin suunnitteluun ja toteuttamiseen. Museovirasto. Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä.

Wefvar, J. E. 1879. Berättelser öfver Finlands fornlemningar 4. Raseborgs vestra härad. Öfverdryck ur Finska fornminnesföreningens tidskrift 4. Helsingfors.

Kommentar

  • Geaceardy

    Doxycycline Discount Card https://newfasttadalafil.com/ - cialis and viagra sales cialis online sevilla Therapy for high LDL cholesterol a. Uxreey <a href=https://newfasttadalafil.com/>cialis online</a> Bivltl buy levitra 20mg https://newfasttadalafil.com/ - buy cialis viagra Eecqlt Viagra Rischio Infarto

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.