1974Förra artikel 1976Nästa artikel

Restaureringen av Olofsborg blev klar inför 500-årsjubileet

Förberedelser inför Olofsborgs 500-årsjubileumsfest. Borggården täcks och bänkar ställs fram. Bild: Museiverket (RHO469672).
Olofsborgs 500-årsjubileum firades sommaren 1975. Då slutfördes även en restaurering som pågått i femton år och som hör till de mest betydande i vårt land.

Uppbyggnadsskedet och borgens uppgifter

Olofsborg representerar det sista skedet i byggandet av medeltida borgar i vårt land. I detta skede byggdes borgarna redan mot och för skjutvapen. Byggandet av Olofsborg inleddes år 1475, då Erik Axelsson Tott grundade den i inlandet vid den dåvarande gränsen, som dragits upp vid Nöteborgsfreden. Borgen verkar ha byggts fem kilometer på fel sida av gränsen, och av denna orsak fördes kontinuerliga gränsstrider med ryssarna under 1400- och 1500-talen. Borgen förstärktes och förnyades kontinuerligt, och på Gustav Vasas befallning byggdes ett runt kanontorn i förborgens sydöstra hörn. Även efter detta fortsatte byggarbetet nästan utan avbrott. År 1595 lät borgens ståthållare Nils Pedersson Kijl bygga det torn i förborgens nordöstra hörn som numera kallas för Kijls torn.

Borgens betydelse som gränsfästning minskade till följd av fredsfördragen i Teusina (1595) och Stolbova (1611). Runt borgen växte det fram ett samhälle, och år 1639 fick Nyslott sina första stadsrättigheter. I stora nordiska kriget skadades borgen och kapitulerade, och i hattarnas ryska krig åren 1741–1742 förlorade Sverige slutgiltigt borgen. 

Ryssarna förnyade befästningarna genom att bygga nya bastioner vid de södra och östra murarna under ledning av Aleksandr Suvorov. Borgen beboddes av en rysk garnison fram till 1847, varefter den användes som rannsakningsfängelse åren 1855–1861. I övrigt stod borgen tom.

Som sevärdhet

Olofsborgs betydelse som sevärdhet och historiskt minnesmärke började uppmärksammas under autonomins tid på 1800-talet. Besökare kom i båtar över sjön för att titta på borgen. Båttrafiken orsakade också en förödande brand, då glöd från en båtskorsten antände borgen år 1868. J. R. Aspelin, amanuens på statsarkivet och senare statsarkeolog, gjorde en historisk utredning om borgen som stöd för reparationerna. Han såg borgen som en helhet i flera lager, vars hela byggnadshistoria var närvarande på ett viktigt sätt och där man inte kunde avlägsna delar utan att helheten blev lidande. Om något måste rivas kunde Aspelin godkänna att de nyaste ryska delarna offrades.

Borgens 400-årsjubileum firades på den stora borggården år 1875. Talarna August Ahlqvist (Oksanen) och J. V. Snellman höjde den nationella självkänslan, och Zacharias Topelius hade författat en dikt för firandet. Reparationerna inför firandet kan ha varit den tidigaste restaureringen av en borg i vårt land, och enligt Antero Sinisalo, som forskat mycket om borgen, var detta den första reparationen av ett byggnadsmonument där antikvariska och byggnadshistoriska frågor tillskrevs en central betydelse.

Reparationer av kronans byggnader hade alltid ett samband med användningen. Redan i början av 1900-talet var borgen en etablerad sevärdhet som genererade biljettintäkter. I den underhållsanvisning som fastställdes av senaten år 1895 bestämdes att de skulle användas för att återställa något rum i sin ”forntida form”. Till planerare i underhållskommittén utsågs överarkitekt Jac. Ahrenberg, fastän Arkeologiska kommissionen föreslog att tillgångarna i stället skulle användas för att grunda ett museum. Sinisalo konstaterar om planeraren att ”Ahrenberg var rätt man att uppfylla underhållskommitténs historisk-romantiska drömmar om att göra om salen till en verklig riddarsal” (Sinisalo 1976: 30).

Många gånger fick man fundera över hur våra borgar skulle användas. Åren 1900, 1908 och 1911 planerade man att placera Viborgs, S:t Michels och Kuopio läns arkiv i Olofsborg, vilket Arkeologiska kommissionen såg som en bättre lösning än att använda borgen som fängelse. Denna plan övergavs slutgiltigt år 1935 efter ett negativt utlåtande från arkivkommissionen.

Ahrenbergs arbete på Olofsborg präglades mer av en strävan efter stilenlighet än av forskning och kunskap om byggnaden och rönte därför inte särskilt mycket uppskattning hos statsarkeolog Aspelin och kommissionen. Borgen renoverades på nytt på 1920-talet, då enligt arkitekten Sune Maconis planer. Inte heller detta arbete ansågs vara tillräckligt väl förankrat i historien och forskningen. Med denna restaurering försvann Ahrenbergs inredning från ett tiotal år tidigare.

Festen förbereds med mankraft och verktyg. Bild: Museiverket (RHO469671).

Restaureringen av Olofsborg i relation till andra borgar och 500-årsjubileet

Den stora restaureringen gjordes åren 1961–1975. I likhet med restaureringarna av andra medeltida borgar gjordes restaureringen av Olofsborg under ledning av en restaureringskommitté utanför Arkeologiska kommissionen. Den bestod främst av representanter för Byggnadsstyrelsen, Arkeologiska kommissionen, fångvården, städerna och universiteten. Esko Järventaus fungerade som arkitekt för Olofsborgsprojektet. Målet var enligt Sinisalo att återställa borgens utseende under Suvorovs tid, eftersom detta så kallade sista skede i huvudsak har bevarats. Den mest synliga förändringen vid denna restaurering var avlägsnandet av ett stort antal träd innanför och utanför murarna, förutom på förborgens gård.

Våra medeltida borgar restaurerades enligt Mikko Härö efter krigen enligt ungefär samma modell, men från fall till fall och utan någon särskilt genomgripande restaureringsideologi. Olika delar av borgarna bevarades, renoverades, revs och rekonstruerades. Borgarna byggdes till stor del med tanke på användningen, vilket påverkade både planeringen och förverkligandet. Enligt Antero Sinisalo hann Venedigfördraget från 1964 påverka restaureringen. De mest synliga effekterna av fördraget var att nya strukturer skulle skiljas från gamla och att rekonstruktioner skulle undvikas.

Gäster vid festligheterna i Olofsborg. Bild: Museiverket (RHO469653).

Restaureringen av Åbo slott inleddes redan före krigen. Efter kriget gick arbetet långsamt på grund av brist på medel. Olofsborg fick sin restaureringskommitté år 1961, fem år efter Tavastehus slott. När man år 1975 firade borgens 500-årsjubileum och den slutförda restaureringen som pågått i 15 år, hade även Åbo slott i Venedigfördragets anda restaurerats för att representera de olika tidsperioderna och samtidigt sin egen tid. På Tavastehus slott pågick arbetet ända till 1980-talet i enlighet med samma principer.

Där 400-årsjubileet hade handlat om att stärka nationalkänslan fokuserade man vid 500-årsjubileet i stället på byggnadsmonumentet och den slutförda restaureringen. I tillägg till firandet beslöt man att prägla en medalj, publicera en bok och ge ut ett frimärke. Själva festligheterna varade i flera dagar och omfattade såväl byggarnas fest som beställda musikaliska verk, såsom urpremiären av Aulis Sallinens opera ”Ratsumies”. Lassi Nummi skrev en dikt för firandet, som framfördes av professor Eeva-Kaarina Volanen.

Numera är Olofsborg främst känt för den operafestival som ordnas där. Dess historia går tillbaka till 1900-talets början, när den ordnades av Aino Ackté. Den etablerades på nytt under 1960-talet, när den stora restaureringen ännu pågick. Borggården täcktes på 1970-talet med tanke på operapubliken, och taket förnyades år 2000. Sommartid ordnas guidade rundturer i borgen varje dag.

Samhälleliga höjdare vid festligheterna i Olofsborg. Bild: Museiverket (RHO469654).

Tilläggsinformation och litteratur

Gardberg C. J. & Welin P. O. 2000: Suomen keskiaikaiset linnat. Helsinki: Otava.

Härö, Mikko 2010: Maan museotoimen kivijalka eli Museoviraston ja Suomen kansallismuseon historiaa. Teoksessa Suomen museohistoria. Toim. Susanna Pettersson & Pauliina Kinanen. Helsinki: SKS. S. 129–152.

Laamanen, Matti & Prusi, Hanna-Leena 2004: Olavinlinnan opaskirja. Helsinki: Museovirasto.

Ripatti, Anna 2011: Jac. Ahrenberg ja historian perintö. Restaurointisuunnitelmat Viipurin ja Turun linnoihin 1800-luvun lopussa. Suomen Muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja 118. Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistys.

Sinisalo, Antero 1972: Olavinlinnan ulkohahmo 1475–1975. Suomen Museo 1972. Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistys.

Sinisalo, Antero 1976: Olavinlinna 1475–1975. Helsinki: Museovirasto.

Siren, Vesa 2017: Oopperan kuningas. Helsingin Sanomat: 7.7.2017. S. B1–B3.


3D-modell om borgens byggnadsskeden.

Information om Olofsborg samt till exempel guidningar.

Kommentar

  • Juha Tukiainen

    Onko mitali harvinainen tahi arvokas

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Juha Tukiainen

    Onko se vuoden 1915 olavinlinna mitali arvokas ? Vastaukset juha@luumu.com
    Kiitos ☺

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Juha Tukiainen

    Moi onko olavinlinna mitali arvokas. Tillanderin tekemä 1975

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
  • Olli Hakli / Museovirasto

    Juha,
    Kiitos kysymyksestäsi. En valitettavasti osaa arvioida mitalin rahallista arvoa. Saat varmaan vastauksen tiedustelemalla asiaa kolikkoja ja mitaleita myyvistä liikkeistä tai huutokauppakamareilta.

    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.
    Det här är en obligatorisk uppgift.

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.