1957Förra artikel 1960Nästa artikel

Publikationsserien Suomen kirkot – Finlands kyrkor

Verket Suomen kirkot – Finlands kyrkor är en imponerande stor om än inte komplett serie om Finlands kyrkor. Foto: Olli Hakli.
Bokserien Suomen kirkot – Finlands kyrkor gavs ut under flera decennier. Böckerna baserades på inventeringar och noggrann dokumentering. Serien omfattar 21 band och ger en komplett presentation av fler hundra kyrkor, från Åbo domprosteri, till Åboland, Bjärnå, Virmo, Tavastehus, Idensalmi, Nådendal, Vemo, Loimaa, Limingo, Raumo, Siilinjärvi och Kemi prosteri. Serien ger en fin beskrivning av det kyrkliga byggnadsbeståndet i vårt land, även om förläggandet av verket avslutades långt innan alla kyrkor i vårt land hade presenterats.

Kyrkorna har varit objekt för antikvariska intressen sedan 1600-talet. Kyrkor restaurerades redan i mitten på 1800-talet. En mer konsekvent inventering av kyrkornas inventarier och dokumentering av arkitekturen började 1871. Då ställde en konsthistorisk expedition färden till kyrkorna i Egentliga Finland. Allt som allt gjorde man sju expeditioner, och den sista 1902. Efter det övergick ansvaret för inventeringarna till Arkeologiska kommissionen, som också hade önskemål om att publicera resultaten.

Publikationsserien Finlands kyrkor var baserad på inventeringar och började ges ut 1912, med Fornminnesföreningen som förläggare. Förebild för serien var det svenska verket Sveriges kyrkor – konsthistoriskt inventarium, som gavs ut samma år. Den andra delen i serien publicerades 1930 och behandlade Letala medeltida kyrka. Den påföljande långa pausen förklaras med att det var omöjligt för Arkeologiska kommissionen att lösgöra sig från sitt övriga arbete för att producera publiceringar.

Finska fornminnesföreningens VI konsthistoriska expedition. Den bestod av studenter såsom Axel Wikström, Armas Lindgren och Emil Nervander. De tecknade och katalogiserade objekt som upplevdes vara betydelsefulla. Foto: Museiverket (HK19740219:50)

Sommaren 1929 inledde Arkeologiska kommissionens historiska avdelning häradsomfattande snabbinventeringar av kyrkorna, efter svensk modell. Målet var katalogisera och registrera data i kommissionens arkiv om inventarierna i kyrkorna. Fram till 1934 hade inventarierna i 21 kyrkor förtecknats. Projektet flätades hop med evangelisk-lutherska kyrkan egna intressen.

Biskopsmötet tillsatte en kommitté 1936 för att bereda organiseringen av vården av kyrkoinventarier. Statsarkeolog C. A. Nordman företrädde Arkeologiska kommissionen och framförde sin åsikt att effektiv verksamhet i kommittén krävde tillräckliga baskunskaper om kyrkorna. Han föreslog att Fornminnesföreningen föreslår för ministeriet att en assistent anställs för publiceringsarbete, något som inte skedde.

I serien Suomen kirkot – Finlands kyrkor publicerades rikligt med mätningsdokumentering som utförts av Arkeologiska kommissionen och Museiverket. Sektionsritningar av Heliga Korsets kyrka i Raumo. Teckningar: Eero Jama och Veijo Laine, Museiverket.

Publikationen om kyrkoinventeringar inleds

I fråga om kyrkoinventeringar skedde förbättringar på 1950-talet. C. A. Nordman föreslog redan 1943 för Fornminnesföreningen att den skulle vara beredd att anställa en person för att arbeta med redigeringen av publikationsserien Finland kyrkor. Av en slump råkade statsarkeologens dotter Tove Riska stå till förfogande för uppgiften. Även Iikka Kronqvist tog på nytt upp förslaget som Nordman ställt ministeriet 1936 om att anställa en forskare för en kyrkopublikation, men det pågående kriget gjorde det omöjligt. Följande gång man föreslog att en forskare anställs var 1951, då till Statens humanistiska kommission. År 1954 beviljade Humanistiska kommissionen äntligen årliga medel till främjande av projektet.

Det första bandet i serien publicerades 1959 med finansiering från ministeriet och kyrkostyrelsen. Nästa del publicerades 1961. Fornminnesföreningen svarade för förläggandet av serien till 1972. Därefter övergick ansvaret för publikationen till Museiverket. Fram till 1975 hade alla medeltida kyrkor i Egentliga Finland publicerats, med undantag för kyrkorna i Åbo stad.

Bottenplan av Heliga Korsets kyrka i Raumo. Teckning: Eero Jama och Veijo Laine, Museiverket.

I bokserien Suomen kirkot – Finlands kyrkor var perspektivet omfattande och holistiskt. I banden presenterades socknens rivna och existerande kyrkbyggnader, gamla och nuvarande begravningsplatser, klockstaplar och kyrkogårdar. Planering och byggande av byggnaderna och reparationer på dem beskrivs. I serien presenterades utöver kyrkornas fasta inredning även inventarierna, inklusive silver, textilier och belysningsarmaturer samt konstverk såsom skulpturer och målningar. Serien var rikligt illustrerad, vilket gav möjligheten att presentera mätningsdokumentering och fotograferingar som Museiverket utfört. Efter Riska tog Marja Terttu Knapas grepp om redaktionsarbetet från och med 1990. Under hennes ledning publicerades ytterligare fem band.

Publiceringen av ett så stort material och av forskningsresultaten var till stor del möjlig tack vare det arbete som utfördes av Arkeologiska kommissionens personal, som i praktiken hade gjort böckerna. Deras arbete var forskningsinriktat och datainsamlingen gjordes som myndighetsarbete. Efter att Arkeologiska kommissionen gjordes om till Museiverket började dess roll stegvis förändras och bli mer administrativ. En motsvarande insats i form av myndighetsarbete var inte längre möjlig.

Publiceringen av serien avslutades under generaldirektör Henrik Lilius period. Finland genomlevde efterdyningarna av den ekonomiska nedgången och då ansåg man inte längre att det var förnuftigt att använda resurser till en så omsorgsfullt utförd men föga såld bokserie. Även om man då hade presenterat ett hundratal kyrkor är de bara en liten del av de cirka 800 kyrkorna i vårt land.

Vid samma tid då serien avslutades hade de medeltida kyrkornas ålder blivit en het forskningsfråga. En uppfattning som varat länge utgick från en tidsbestämning som Iikka Kronqvist tagit fram och som underströk kyrkornas höga ålder och de långvariga byggprojekten bakom dem. Dateringen hade rubbats i och med Riskas bokband som, lite i taget, hade preciserat bilden av byggtidpunkten. Uppfattningen förändrades radikalt genom Markus Hiekkanens forskning, som kombinerade dendrokronologi, byggnadsarkeologi och konsthistoria. Samtidigt utforskade man vid Åbo Akademi medeltida kyrkor och kompletterade på motsvarande sätt den konsthistoriska verktygsbacken med naturvetenskapliga metoder. Detta arbete, som leddes av Åsa Ringbom, granskade murbruk och strävade med metoden efter att datera kyrkorna. Tvisterna om dateringen av kyrkor och om de metoder som tillämpades ledde till djupa meningsskiljaktigheter mellan kyrkoforskarna.

Trots att serien Suomen kirkot – Finlands kyrkor avslutades är serien inte komplett och även utanför vårt lands gränser har man önskat att den fortsätts. De delar av serien som genomförts är alltjämt synnerligen användbara oavsett om det är fråga om myndighetsutlåtanden kring användningen och skötseln av kyrkorna eller om historiker som skriver om olika socknar.

Lähteet:

Hiekkanen, Markus 2004: Keskiaika (1150/1200-1525/1550). Taidehistorian runkomoniste. Luettu 4.1.18.

Hiekkanen, Markus 2007: Suomen keskiajan kivikirkot. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Härö, Mikko 2010: Maan museotoimen kivijalka eli Museoviraston ja Suomen kansallismuseon historiaa. Kirjassa Suomen museohistoria. Toim. Susanna Pettersson ja Pauliina Kinanen. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura. S. 129–152.

Immonen, Visa 2016: Hallinnon ja tutkimuksen ristiaallokossa. Muinaistieteellisen toimikunnan historia. Helsinki: Museovirasto.

Muuttuva kirkkorakennus tänään. Kirkkojen restauroinnin täydennyskoulutuskurssi 2012–13. Suomen. ev.-lut. kirkon julkaisuja 55. Kirkko ja toiminta. Helsinki: Kirkkohallitus 2017.


Laura Tuominens muntlig kommuniké 4.1.18.

Pekka Kärkis skriftlig kommuniké 26.1.2018.

Kommentar

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.