1998Förra artikel 1999Nästa artikel

Sammallahdenmäkis gravröse från bronsåldern i Raumo

Gravrösena ligger på Sammallahdenmäki i ett band och formar grupper på ett par rösen. Bild: Leena Koivisto, Museiverket (AKDG565:6).
I juli 1999 tog Taina Kiekko, chef för Finlands ständiga representation vid Unesco, emot ett brev skrivet den 27:e i Paris som förkunnade att Världsarvskommittén hade rekommenderat att Sammallahdenmäkis gravröseområde från bronsåldern (ca 1500–500 f.Kr.) ska upptas på Unescos världsarvslista.

Ett världsarv är hela mänsklighetens gemensamma egendom och kapital. Därför är det en gemensam fråga för alla länder att värna och skydda arvet. Världsarvskonventionen är ett globalt beslut om att värna om unika kultur- och naturarv och bevara dem för kommande generationer.

För att komma med på världsarvslistan förutsätts att objektet har ett betydande globalt värde och det ska uppfylla minst ett av tio urvalskriterier. Kommittén ansåg att Sammallahti uppfyller kriterierna III och IV. Motiveringarna var följande.

En av de mest mystiska konstruktionerna är den så kallade Huilus långa röse som undersöktes redan 1891. Den byggdes uppenbarligen i tre olika faser. Bild: Leena Koivisto, Museiverket (AKDG2254:15).
  • Kriterium III (to bear a unique or at least exceptional testimony to a cultural tradition or to a civilization which is living or which has disappeared): Rösområdet i Sammallahdenmäki ansågs vara ett ovanligt bevis på hurdana samfunden var i Skandinavien på bronsåldern.
  • Kriterium IV (to be an outstanding example of a type of building, architectural or technological ensemble or landscape which illustrates (a) significant stage(s) in human history): Gravrösområdet i Sammallahdenmäki ansågs vara ett betydande exempel på gravsederna under bronsåldern i Skandinavien.

För att objektet skulle upptas på världsarvslistan krävdes dock långa förberedelser. Den första gången Sammallahdenmäki nämndes som en kandidat var redan 1991 då Finlands två första objekt upptogs på listan. Dessa var Sveaborg och Gamla Raumo. För Sammallahdenmäkis del hade man dock inte vid den tidpunkten utfört grundliga förberedelser och ingen vård av objektet hade till exempel ännu inletts. Vården inleddes 1995 och syftet är att hålla rösena i Sammallahdenmäki rena från vegetation och bevara sikten mellan rösena. Dessutom ska utsikten mot sjön Saarnijärvi, som är en lämning efter en forntida havsbotten, till väster om området i mån av möjlighet hållas öppen .

Sammallahdenmäki är ett populärt besöksmål. Ett av målen för utvecklingen av objektet är att dämpa den erosion som besökarna orsakar. Bild: Leena Koivisto, Museiverket (AKDG2254:17).

År 1998 då en representant för världsarvskommittén kom till platsen för att utvärdera objektets potential kunde man redan tydligt se spåren av den regelbundna landskapsvård som Museiverket utförde. Man hade förbättrat områdets naturliga nätverk av stigar och bl.a. delades de första broschyrerna ut. Världsarvskommittén fäste särskild uppmärksamhet vid att landskapet verkade autentiskt och att det inte ens i det fjärran landskapet syntes sådana element som inte hade kunnat finnas där redan för mer än tretusen år sedan. När begravningarna började på Sammallahti kulle låg platsen ännu vid havsstranden. På grund av landhöjningen är det idag cirka tjugo kilometer till kusten. Det går dock ännu att föreställa sig det forntida landskapet, Sammallahdenmäki med omgivning påminner mycket om landskapet i den inre skärgården och åskådaren ser ett varierande landskap med bara klippor och tallskog.

Då Sammallahdenmäki togs med på världsarvslistan var det känt som en särskilt omfattande och mångformad fornlämning från bronsåldern. De 33 gravrösen som man på den tiden kände till i området representerade nästan alla de gravtyper som använts i Finland under bronsåldern. Vår uppfattning om områdets mångformighet har dock utvidgats sedan dess. Inventeringarna, utgrävningarna och de andra undersökningarna på 2000-talet lyfte fram inte bara bosättningen från bronsåldern utan även från järnåldern. Området har använts som gravplats ännu i början av järnåldern under den så kallade förromerska perioden, men sydväst om kullen har man dessutom hittat den så kallade Huilus boplats som har daterats till början av järnåldern (datering cirka 360–30 f.Kr). Idag vet vi även att medlemmarna av det samhälle som levde enbart på att fånga och jaga redan för tretusen år sedan behärskat odlandet.

Området besöks årligen av något färre än tiotusen besökare. En stor del av turisterna som kommer till platsen kommer utifrån vårt lands gränser. Det går även att bekanta sig virtuellt med platsen här.

Kyrkgolvet är områdets kanske mest speciella och monumentala konstruktion. Bredvid det öppnar sig även en imponerande vy. Bild: Leena Koivisto, Museiverket (AKDG2254:21).

Källorna

Maailmanperintökohteet Suomessa.

Maiseman kruunut. Hautaröykkiöt Satakunnassa. Satakunnan kulttuuriympäristöt eilen, tänään huomenna. Satakunnnan Museon julkaisuja 19/2012.

Unto Salo 1981: Satakunnan pronssikausi. 

Suomen maailmanperintökohteet: Världsarvet i Finland. Museovirasto 2016. 

Läs mera!

Kommentar

Ny kommentar

Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.
Det här är en obligatorisk uppgift.